Special: Flow Festival 2014

Det är en gyllene festivalhelg för Norden. I Norge pågår Øyafestivalen i Oslo för fullt, Way Out West har precis slagit upp portarna till Slottsskogen i Göteborg och i Finlands huvudstad Helsingfors ska underdogen i sammanhanget, Flow Festival, precis börja. Den nästan utsålda festivalen snittar strax under 20 000 besökare per dag. Med en handplockad lineup som blandar internationella akter med finska uppstickare och ett festivalområde i Helsingfors före detta industriområde Sörnäs innehåller Flow de flesta ingredienser som krävs för en lyckad festivalupplevelse. Gamla industribyggnader omvandlade till barer och konsthallar, asfaltbelagd mark samt en väl graffittimålad skatepark gör att stadsfestivalen känns än mer urban.
Foto: Jussi Hellsten

Scenerna är många och personliga. Utöver den större och relativt platta Main Stage finns ett svart tält tillägnat elektronisk musik, där bland annat Paul Kalkbrenner, Jamie xx och Jon Hopkins briljerade. The Other Stage hyser i en liten fabriksbyggnad mest inhemsk experimentell musik och amerikansk jazz. Free jazz-innovatören Evan Parker spelade här och högt ansedde trumpetaren Roy Hargrove drog fullt hus tillsammans med sina makalösa medmusiker; i synnerhet Justin Robinson på saxofon och Quincy Philips bakom trumsetet vars solon inte var av denna värld. Här spelade även finländska kollektivet Kemialliset Ystävät, som vävde lager på lager av psykedelisk mystik som med stegrande intensitet utvecklades till en hypnotisk tripp. Som finsk festival är Flow anmärkningsvärt bra på att ta vara på den inhemska musikscenen, vars utrymme i internationell media är kraftigt begränsat. Mixradio Music Hall är i princip helt tillägnad finländska musiker och på de övriga scenerna drar lite större namn som psykpoparen Jaakko Eino Kalevi, syntharna i Sin Cos Tan och singer-songwritern Iisa relativt stor publik. Samtidigt som lineupen mestadels utgörs av creddiga utländska bokningar, ofta Pitchfork-märkta sådana som Slint och Blood Orange, håller Flow ändå landets egen musik högt. Ett koncept som förhoppningsvis fler svenska festivaler har mod nog att anamma.
Foto: Jussi Hellsten

Festivalens mest utstickande samt paradscen är den unika Baloon 360°. Med fyra små läktare runt om den runda scenen och en gigantisk ballong ovanför, naturligtvis vackert ljussatt när mörkret faller på, blir varje spelning intim. Poliça gav med sin mörka synthpop ett introvert men magiskt framträdande där vid lördagens midnatt och ingen kunde tro att Neneh Cherry fyllt femtio när hon på samma scen tillsammans med brittiska RocketNumberNine kryddade sin svårdefinierade typ av jazzrock från återkomstalbumet Blank Project med brutala energiurladdningar, både musikaliska och fysiska sådana.
Foto: Tomi Palsa

Logistiskt är Flow utomordentligt arrangerat. Att navigera över det förhållandevis lilla festivalområdet är oerhört lätt. Småvägar är dragna överallt mellan betongbyggnaderna, allt för att ge ett så bra flöde som möjligt när 20 000 besökare ska förflytta sig över den begränsade ytan. Stora vita heliumballonger med lokaliseringstexter på som ”WC” är en utmärkt idé. Scenerna står vända från varandra vilket begränsar läckage till ett minimum. Det kunde dock varit billigare att äta och dricka. En (förhoppningsvis) kall Heineken går för sju euro inklusive pant och för en medelmåttig burgare med strips får du punga ut hela femton.
Foto: Samuel Pentti

Att Flow fortfarande är en relativt okänd företeelse utanför Finland är en aning förvånande. Bland de största namnen återfinns exempelvis Outkast, Manic Street Preachers och The National, och med det fantastiska festivalområdet samt det uttänkta arrangemanget i ryggen borde fler vara lockade att ta sig till Helsingfors den där späckade helgen i början av augusti nästa år. Själv är jag redan övertygad.