Special: FOR Festival

Ögonblicksbild: Jacques Greene sitter och pratar med Nicolas Jaar i en soffa några meter från dj-båset. I båset, som är en bambutäckt liten yta som suddar ut det vanliga avståndet mellan artist och dansande publik, står James Murphy och snackar med för tillfället uppträdande 2ManyDjs. Tre meter bakom dem lutar sig James Blake fram och hälsar vänligt på en ny person som gått fram för att fråga om ett foto. Det är mitt i natten, alltsammans sker tjugo meter från havet, i ett litet område med barer, pooler, avancerade ljus och otaliga hörnor med fåtöljer, stolar och bord.

Det finns lika många historier som besökare på en festival. En rapportering blir förstås därför aldrig densamma och det är svårt att synkronisera två upplevelser helt. På FOR Festival, som pågår den 21-23 juni, är det antagligen en sanning som är ännu starkare än på en vanlig festivalutformning. Belägen på den avlånga kroatiska ön Hvar, två timmar från Split med färja, är upplägget två olika scener på olika platser runt den idylliska geografin. Med ett biljettak på 2 000 biljetter spelar de noga utvalda artisterna för sin förmodligen mest intima publik på många år. Det påminner om ett poolparty eller en personlig födelsedagsfest snarare än en festival.

På eftermiddagarna, med start runt fyratiden, spelar DJs ute på Carpe Diem Beach, en mindre ö dit man åker med 5-minutersbåt från Hvar. Folk dricker öl, färgglada drinkar, minglar tills hjärnan exploderar, röker på i utkanten av området vid skogen, solar, dansar och badar framför allt i det grönklara havet. På kvällarna flyttas programmet till Veneranda, en intressant utformad lokal med kapacitet för ett par tusen åskådare och med en liten vallgrav (som visar sig bli populär att dyka i under konserter) mellan den upphöjda scenen och dansgolv. Sedan avslutas natten inpå småtimmarna ute på Carpe Diem Beach med större DJ-namn och Andrew W.K.-hårt festande. Eftersom det finns mycket tid fram till akterna börjar spela är FOR nästan lika mycket en strukturerad semestertripp som en musikfestival.

FOR har utvecklats av det australiensiska skivbolaget Modular som en festival som ska gå mot strömmen och reagera mot den festivalurtyp som formats i och med den rådande inflation vi har. De vill göra en festival av musikälskare för musikälskare utan vare sig VIP-områden eller hierarkier. Fokusen på musiken och att den ska ha bra utrymme att växa på är total: obeskrivligt bra ljud på båda ställena, väluttänka och planerade scener, enkla transportationer och sena speltider med närmast noll krockar.

”Are you guys going to the FOR Festival?”

Joe jobbar på en film- och musikagentur med över 600 anställda i Beverly Hills och har precis som mycket annat folk i branschen bestämt sig för att det är en god idé att kombinera semester med networkingarbete. Resan från Los Angeles tar över ett dygn inklusive alla byten. Han hamnar på samma plan som oss i München och visar sig snart vara den mest socialt kompetenta människa jag stött på under mina 21 år i livet; under resans gång känns det som han hinner lära känna en majoritet av alla besökare. Av någon anledning frågar han just oss om vi ska dit, vilket vi ska, och efter det blir Joe en central del av de fyra dagarna vi befinner oss i Kroatien.

Efter en lugn båtresa och en mindre lugn taxifärd från färjehamn till stadshamn hamnar vi först vid vårt hotell för att lämna av grejerna. Vi har inte slagit på stort: ingen AC, folk varnar för att det stundtals kan flyta runt brunfärgade partiklar i poolen och frukostens överlägset mest smakrika del är ”äpplenektar” (vilket ska föreställa ett slags mer utspädd juice). Det ligger åtminstone bara ett par hundra meter från Veneranda. Joe bor på ett vandrarhem i andra änden av hamnen. Han har AC, vilket vi snabbt inser är en ovanlighet man förmodligen hade kunnat göra hyrbusiness på i Hvar.

På kvällen äter vi tveksam mat ute, vilket tyvärr blir ett genomgående tema för hela vistelsen, får höra att det är på klubben Pink Champagne det händer, letar lite efter Pink Champagne, hittar inte Pink Champagne, blir inbjudna till Hula Hula Beach för att hänga med svenskar, dricker lite för mycket piña colada, går hem med dunkande huvud, vaknar 05:00 och vet inte om man kan dricka vattnet ur kranen, krälar ner till receptionen och frågar, får reda på att det går, återvänder upp och inser att det bara finns varmvatten, intar extremt tempererad vätska, och inväntar slutligen morgonen och äpplenektar i frukostrummet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hvar är proppfull med gränder, labyrinter formade av gamla stenhus från tidigt 1000-tal. Katolska kyrkor tornar upp sig, det finns många statyer med bibelreferenser, och längst upp på ett av bergen som vakar över staden Hvar vilar ett imponerande fort. Precis som i Split finns historia i massor för den som är intresserad. Under 300-talet före Kristus koloniserades Hvar av joniska greker och på den bergiga sydsidan, där staden Hvar ligger i dag, etablerades samhället Dimos. Totalt på ön finns cirka 12 000 bofasta människor men eftersom staden livnär sig på turism är det betydligt fler än så som dagligen synar solskenet. Vi träffar bland annat folk från New York, Berlin, Stockholm, London, Paris, New Mexico, Perth, Sydney, Los Angeles, Oslo och Rom.

Det gäller inte minst festivalen – den stora majoriteten av besökarna är folk som har kommit långväga. Under festivalens tre dagar verkar det istället vara kyrkans egna körkonsert som står i centrum för öns invånare. Varje dag kommer det fram barn och delar ut flygblad och pekar bort mot en av kyrkorna vid hamntorget. Ibland är det som om Hvars festival pågår utan bybornas kännedom. Vakterna, bartenderna och båtförarna är däremot alla kroater. Jag lägger ingen värdering eller gör en stor poäng av att det är så segregerat men det påvisar faktumet att FOR Festival är en lyxnischad festival som få har råd med, allra minst öns egna invånare i och med den kroatiska kunans låga värde.

 

 

 

 

 

Många av de influgna besökarna är definitivt där för musiken – så som arrangörens vision önskat – men det verkar också vara mycket folk som i första hand är där för att festa och därför anländer först till DJ-gigen sent ute på ön. Solange öppnar första dagen på land och har en mycket liten publik. Hon verkar gilla läget ändå och genomför en tempofylld halvtimme med Losing You som avslutande kronjuvel. Det är FORs första livekonsert och uppslutningen är knappast optimal. När svenskaustraliensiska Kate Boy och Nicholas Jaar sedan båda genomför omvälvande set har fler dykt upp. Det lär ha att göra med den mer dansbaserade musiken som både de musik- och festintresserade kan förenas i. Vi skyndar sedan åter till motorbåtarna – man åker ut i små, små båtar som packas så fulla att de nästan välter, det hade inte varit lagligt i Sverige om man säger så – och hinner ut till slutet av Jacques Greenes DJ-set, där han bland annat avfyrar sitt nya låtsamarbete med How To Dress Well. Stället fylls på snabbt, Tensnake lyfter golvet och allt stänger inte förrän mellan 06:00-07:00 på morgonen. Notering: den andra natten håller festen på till 09:00 på morgonen.

Vi pratar med många människor på plats som tror att det här kommer vara nästa stora grej inom fem år. Nya Ibiza, är en återkommande beskrivning, vilket väl mer gäller ön i stort. Det går dock att diskutera huruvida en expansion skulle göra att Modulars festivalkoncept faller på sina egna ben. Exklusiviteten är inte viktig som statussymbol i sig, men FORs känsla är så anpassad till det nedskalade och vänligt tilltalande personliga att ett publiktak på mycket över 2 000 inte är att föredra.

Att det är så mycket mindre folk på plats jämfört med vanligt för dessa artister blir däremot aldrig pinsamt eller konstigt. Det är tydligt att de är medvetna om vad de är bokade för och verkar i mångt och mycket se det som gratis semester med ett litet gig på det; Solange har stannat nästan en vecka innan festivalen börjar, James Blake är på ön i tre dagar och både Jacques Greene, Nicolas Jaar och 2ManyDjs syns strosandes runt ön flera av dagarna.

Den andra dagen blir det uppenbart att det inte är slutsålt. När Dublin- och Splitbaserade Symbolone presenterar sin doom disco i en mer houseifierad version på Veneranda är det jag, Joe och fem personer till som dansar. Ytterligare femtiotalet sitter och snackar vid bord längre bort. Så fort det finns en tillstymmelse till excentrisk dans från vår sida kommer det fram människor frågar oss var man kan get some stuff. Två gånger under Symbolones timme: ”You have weed, brah?” 

Där och då krockar FORs vision om musikalisk upptäckarlusta och de fåtal åskådare som är på plats tanke om att fixa droger och dra ut till Carpe Diem. Utöver det kommer FORs tråkigaste besked: Bag Raiders ställer in. Det meddelas inte, som man hade kunnat tro och förvänta sig, av festivalen, utan vi får till slut reda på det via hörsägen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi bestämmer oss för att ge oss av, vi också. Vi kliver av båten, och snart står där legendaren James Murphy i egen hög person. Han spelar mycket äldre disco, dricker ännu mer Dom Pérignon och hinner knappt byta vinylskivor i sin iver att luta sig ut och prata med människor. För ja, alla – även vi – vill prata och ta kort med Murphy och han ställer gärna upp. Tills han blir så full att han knappt kan stå då, och 2manydjs får släppa honom hem från Carpe Diem och sedermera Pink Champagne (du vet, där skiten händer).

Svanktatueringsnamnet Carpe Diem lever nästan upp till sin latinska betydelse – det är liksom omöjligt att inte njuta av livet där ute – om det inte vore för de konstigast placerade toaletterna i den moderna tideräkningen. Precis bredvid handfatet på herrtoan finns det en urinoar placerad i princip samma höjd. Jag antar att någon form av kommunikationsmiss mellan arkitekt och byggare uppstått i uppbyggningsstadiet för det känns inte rimligt att kiss-på-händerna-när-du-tvättar-händerna-risken ska vara så sinnessjukt hög. Det fatala händer hur som helst en gång, när en snubbe får för sig att lufta penis bredvid mina händer. Förtydligande: han svänger till en hundradels sekund och jag tvättar plötsligt mina händer i en mixblandning av vatten och urin vid detta tillfälle. Litet men ack så viktigt problem att förbättra till nästa år, FOR.

Trots kisspartiklar på lemmar stannar vi sent in på natten och ser både 2ManyDjs och Dr. Dunks. När de förstnämnda smyger in Kavinskys Nightcall strax efter ett samplat Metallica-riff och så småningom glider över i ett medley med bland annat Inspector Norse (Todd Terje) och White Noise (Disclosure x AlunaGeorge) är det kanske veckans mest euforiska kollektivögonblick (längre recension här). Klockan är strax innan 04:00 och folk badar fortfarande några meter bort. Jag blir lite väl berusad, smugglar av oklar anledning ner fyra tomma plastglas tänkt för öl i min tygpåse och får efter ett tag en visiterande vakt på mig som efter upptäckten ger mig den mest seriösa varning jag någonsin erhållit. Vi är hemma vid hotellet vid femtiden. Det är tredje natten – och den första där det är så svalt att man inte känner att man vill skala av sig huden.

Den tredje och sista dagen slår vi oss ner vid en uteservering och jag tar ett ciggpaket, en osttallrik och en cola till frukost. Förmiddagen ägnas åt att utforska övriga delar av staden lite (vi hittar fortfarande inte Pink Champagne, som börjar låta som en avlägsen legend). Det är inte så billigt som man på förhand fått intrycket av i Kroatien. Priserna på Hvar är en bit under skandinavisk nivå men fortfarande överraskande höga. Åker man däremot in till Split kapar man enkelt nästan halva priset på till exempel öl och mat.

Villas DJ-set med Koreless, Todd Terje och annat gött är en perfekt sistadagenpresent ute på Carpe Diem och det står snabbt klart att söndagen kommer att bli den mest välbesökta kvällen. Norska Young Dreams värmer upp för Tame Impala på Veneranda (viket vi tyvärr missar då vi fastnat på en fiskrestaurang där Joe har beställt en skaldjurspasta som med alla skal är ett heltidsprojekt att ta sig an).

När Kevin Parkers psykedeliska musikorkester Tame Impala stegar upp är det med ett mångdubbelt mycket bättre ljud än när de spelade på Pustervik, Göteborg i oktober och bandet har hunnit bli snortajt efter deras hysteriska turnéhöst och -vår. Dessutom är kvintetten ovanligt uppsluppna, snackar om att det är ett ”awesome pool party” och nämner sina walkie talkies som de inhandlat på flygplatsen och som de vill ha folk i publiken att prata med i (”endless fun!”). Den roligaste scenen kommer dock snarare när en snubbe lyckas passera vallgraven och kommer upp på scen för att vifta med något klädesplagg. Mitt under en brinnande gitarrdel lyckas Kevin Parker hojta ”Police, jump!” åt mannen (som dock väljer att avstå att flyga ner i vattnet) när en polis smyger upp på honom bakifrån. Den liveutökade avslutningsstycket Half Full Glass of Wine är sedan ett förkrossande monster där varje skiftning sitter till perfektion. Något att se fram emot på Way Out West.

James Blake följer upp med en spelning strax innan 00:00 och för första gången under FOR är det fullsmockat. Arrangören säger senare att de är mycket nöjda med försäljningen till den sista dagen, vilket indirekt berättar att övriga dagar gått betydligt sämre. Blake ser i alla fall uppriktigt rörd ut över responsen och det är tydligt att han haft en bra tid på ön. ”I really love this festival”, säger han efter långa applåder som följt efter en magnifikt växande version av Wilhelm’s Scream. Överhuvudtaget är hans uppträdande rakt igenom en triumf: I Never Learnt How To Share, Overgrown, Feist-covern Limit to Your Love och Joni Mitchell-tolkningen A Case of You (som britten briljant framför ensam på ett piano) blöder, skaver och slår sig fram på sina egna små vis. Hans liveband med ytterligare två musiker är väldigt, väldigt samspelta och FORs sista timmar blir således en uppvisning i rå talang inom popkulturell musik.

Det blir också en kväll för tråkiga avsked. FOR Festival har ett par barnsjukdomar, som poängterats i texten, och behöver utan tvekan mer tid på sig inför nästa års upplaga för att kunna lansera och marknadsföra den ordentligt (det här året avslöjades planerna sent i april) men det är en fantastisk plats för att finna likasinnade nya vänner – ännu mer så än en vanlig festival eftersom det är så nära, så privat, så gemytligt att man känner igen varandra (och vad de har gjort), nästan som en dysfunktionell familj, den sista dagen. FOR Festival var – och lär vara, då den ser ut att återkomma till nästa år – en upplevelse som i nuläget har få motsvarigheter.

På natten, runt tvåtiden efter ett sista dj-set av den italienska DJn Daniele Baldelli, säger vi hejdå till Joe och till en rad andra lite mer grunda bekantskaper. ”It looks like FOR’s coming back again next year”, säger jag. Joe, som snart ska genomlida ett dygns resa hem igen, lyser upp: ”I am already excited.”

Foto: Magnus Olsson och James Murphy