Special: Hovefestivalen 2013

Först vaknar Magnus. ”So wake me up when it’s all over / When I’m wiser and I’m older / All this time I was finding myself / And I didn’t know I was lost”, sjunger Aloe Blacc.

En timme senare vaknar jag. ”I hope I get the chance to travel the world / And I don’t have any plans / I wish that I could stay forever this young / Not afraid to close my eyes”, sjunger Aloe Blacc.

Aviciis hitlåt Wake Me Up har varit en festens mittpunkt på många festivalcampingar i sommar. På Hovefestivalen använder flera av campen låten för att väcka de som har oturen att ha slagit upp tält i närheten av deras radie. Det är svårt att känna sig ung, energisk och överhuvudtaget levande när den träffar hjärnbalken klockan 08:00 på morgonen men nu ser festivalvärlden 2013 ut som den gör och då får man förlika sig med det.

Morgonen dessförinnan befinner vi oss på Oslos centralstation. För 94 norska beställer jag en cheeseburgermeny och chili cheese med tillhörande ångest på Burger King. Världens dyraste land levererar direkt. På bordet ligger det senaste numret av Natt & Dag. Tidningen är Norges motsvarighet till Nöjesguiden och ett par av de svenska skribenterna gästskriver till och med. Ett av uppslagen fångar vår uppmärksamhet. Natt & Dag har gjort en festivalguide över ett stort antal skandinaviska festivaler där de tipsar om jättar som Øyafestivalen och Bråvalla men även betydligt mindre och nyare event så som This Is Hultsfred. Det mesta finns med i täckningen.

Men inte Hovefestivalen. Norges största eller näst största festival – beroende på hur man räknar (Øya är störst om man räknar med deras klubbprogram, men den delen arrangeras inte av dem) – ignoreras när landets utelivs- och underhållningsbarometer sammanställer sin lista. Det är svårt att se varför. Kings of Leon, Frank Ocean, Calvin Harris, Phoenix, The Script, A$AP Rocky, OFWGKTA, Enter Shikari, Miguel, The Lumineers, Macklemore & Ryan Lewis… listan över stora, aktuella och relevanta namn i den mångsidiga artistuppställningen är häpnadsväckande, sett till vilken typ av festival vi pratar om. Läget är försäljningsmässigt uselt, långt från huvudstaden och med dålig möjlighet till direktkommunikationer för besökare från andra länder, och området är trots sin storlek intimt och naturnära med en atmosfär som påminner om traditionsrika event som Arvika och Emmaboda.

Det borde snarare vara något att applådera, uppmuntra och ge en extra skjuts.

Ändå kommer det inte helt som en överraskning. Vi har hört talas om en frostig relation festivalen och norsk media sinsemellan, att det knappt skrivs om Hove i dags- och kvällstidningarna, men utan förklaring till varför. På bussen ser alla åtminstone ett par år yngre än oss. Då är vi redan ganska unga och ser framför allt i våra sämsta lägen betydligt yngre ut.

Så kommer tankarna. Det kanske inte var någon bra idé ändå, att göra sig besväret att ta sig ända ut dit för att sova i ett ofattbart trångt tvåmannatält från Clas Ohlson? Någonstans måste det ju brista, musik- organisations- eller besökarmässigt. Ljudet kanske suger. Alla kanske är jätteotrevliga, likt en psykisk version av The Purge. Några kanske alltid spelar Wake Me Up på högsta volym.

Okej, det sista stämde ju men jag tror inte det är därför Hovefestivalen har så få journalistvänner med makt.

Nervösa och nyfikna rullar vi in i ett område som omges av träd och ett stenkast bort rullar havet mot stränderna. Vi ställer oss i kö, får ackrediteringsarmband men inget campingdito, upptäcker det för sent, återgår till en värld av köande, märker att vi kommer missa eftermiddagens akter om vi ska fortsätta snigla oss fram, skiter i campingband och smiter in på området ändå. För är det någonting Hovefestivalen visar sig vara dåliga på är det att kontrollera och visitera. Under 48 timmar behöver vi inte visa upp behörighet till campingen en enda gång.

De flesta har anlänt dagen innan. Den lummiga campingen, som delats upp i flera olika områden utspritt för att omringa festivalområdet, är smockfull av tält som mer liknar mindre villor. När Norges ungdomar åker på festival verkar de packa och utrusta sig för treåriga krig. I en sluttning upp mot en skogsdunge kan vi till slut slå upp vårt tältskämt. Våra tre grannar från Bergen visar sig vara snälla och välkomnande – om man bortser från att de precis som alla andra under helgen tycker att det är en kul idé att härma svenskt uttal när de får reda på varifrån vi härstammar – men tycks ha en förmåga att missa typ alla band på hela festivalen eftersom de super, blir kåta, springer ut och letar efter partner och sedan däckar. Kretsloppet.

Tältområdet är mysigt och fungerar som en naturlig bubbla avskild från all form av civilisation – en sådan sak som liksom glömts bort i och med med stadsfestivalens utbredning – men det är först när vi kommer till scenerna som det verkligen slår en hur vackert arrangören in i detalj har byggt det här. Tre stora scener, några mindre. Den största, Hovescenen, ligger i ett område som påminner om Azaleadalen i Slottskogen och tornar upp sig direkt till höger när man lämnar tälten. Jake Bugg (recension) och Kings of Leon ger båda ganska svala men ack på uppskattade konserter under dag ett. Sväng vänster och du traskar plötsligt längs en grusbelagd gågata med matstånd på båda sidor. Det är en rad olika kvalitativa aktörer som samsas om utrymmet men den lekfulla grafiska profil som Hove stoltserar med på exempelvis sin hemsida går igen här; alla ställen har hemmagjorda skyltar som går i samma tema.

– Även om vi är en av Norges största festivaler vill vi inte framstå som det. Snarare vill vi nå ut med känslan att den är skapad av goda vänner och byggd på kärleken till musiken och naturen omkring, berättar presschefen Gaute Drevdal när vi träffar honom.

Det är ett tänk som präglar varje ögonblick av festivalen, vare sig det handlar om skyltar, improviserade lagmatcher vid fotbollsplanen eller Amfietscenen som dyker upp strax efter att du kikat på bulgurmenyn. Amfiet ligger längst ned i en stor grässluttning som är ovalt inringad av skog, en sagolik men vågad placering. Det är en skyddad plats som dyker upp ur ingenting. På dagskonserterna sitter stora grupper och picknickar vertikalt (se: Joey Bada$$–recension). När Macklemore & Ryan Lewis äntrar scenen strax efter klockan 21:00 är det överfullt och människorader ringlar uppför backen. Ramlar ett par stycken långt upp skulle det potentiellt kunna uppstå en dominoeffekt, inbillar jag mig, men på grund av utformningen ser majoriteten perfekt. Det är en fascinerande bild.

Publiken som helhet är oerhört hängiven och insatt. Jake Bugg spelar några sekunder på sin gitarr och vänder sig om mot sitt band för att leende forma ordet ”amazing” på sina läppar. 2 Chainz väntar länge, länge innan han gör entré men det drar snarare upp stämningen; fansen hoppar redan runt i extas och sätter varje vers i låtarna som uppvärmnings-djn trycker igång.

Men det finns förstås plumpar även här. Palma Violets spelar inför under 100 personer i den något gömda tältscenen Teltet som har potential att ta in ett antal tusen. Samtidigt är det omöjligt att inte bli imponerad av britterna som ger allt och istället för att (som de flesta) titta ner på sina instrument och glömma det tomma golvet framför dem konverserar och eggar upp den lilla klicken som är på plats. Under AlunaGeorge (recension) efter midnatt blir det däremot betydligt mer fest. På väg in upptäcker vi två personer som har adderat flera lager av kul till sin upplevelse – de har sex strax utanför tältingången, där alla går förbi.

Kids.

– Jag tror kanske att det är så att journalister i dagspressen inte är lika intresserade av en festivalupplevelse som av enkla konserter. De är intresserade av att recensera konserterna och sen är de intresserade av att gå hem och lägga sig i sin egen säng eller på ett hotell. Kanske handlar det också om att journaliststammen är äldre nu än för tio år sedan. Unga människor bloggar snarare än gör praktik på stora tidningar. Detta blev en väldigt teknisk förklaring men jag tror det är så, ja.

Vi pratar med Gaute om medias syn på Hovefestivalen och han tar upp problematiken i att campingfestivalen, en stark arena för ungdomskulturen, huvudsakligen täcks och analyseras av ett gammalt garde.

Det blir en väldigt felaktig bild av hur festivalerna mår?

– Japp. Det som de större medierna är intresserade av när det kommer till campingfestivaler är stories som kan koppla festivaldeltagaren till sex eller drugs, inte sant? Så, till exempel ett nakenlöp från Roskilde är fantastiskt stoff för vanliga medier. Folk som anser sig vara för gamla för att gå på festival gillar att se det, de gillar att se det som är lite lockande men samtidigt förskräckande. Den balansgången gillar media. Och det gör att folk får en väldigt skev bild av Hovefestivalen.

Vi såg Natt & Dags festivalguide. Det kändes smått absurt.

– Jag ringde, jag kände skribenten som skrev den, och frågade varför. De sa mest att det var tillfälligheter. Det är sånt man har blivit van vid, man förväntar sig ingenting.

Vad tror du det grundar sig i?

– Jag tror det grundar sig i att deras läsare inte går på festival. Och inte bryr sig. Kanske är några av de yngre läsarna intresserade av stadsfestival men för att det ska vara goa historier så måste det vara något som engagerar. Och man kan inte engagera läsarna med att skriva om campingfestival utan det extrema.

Någon sa att musikjournalister bör lägga av efter att de har fyllt trettio. Att man inte kan sitta som en Jan Gradvall eller Andres Lokko och skriva om ungdomskultur när man genom sin ålder automatiskt är distanserad från den. Det finns exempel som stödjer den tesen – flera som vi varje, ja varje, sommar hittar i både svenska och norska medier när festivaler ska täckas och skribenter ska börja knorra – men det är inte så svart eller vitt. Just Gradvall och Lokko har ju faktiskt lyckats hålla upp sitt finger och känna av åt vilket håll det blåser i flera decennium nu.

Men att som rikstäckande tidning skicka iväg en människa för att skriva om en festival och hen kommer tillbaka med, bland en del annat, det här, då har något gått snett. Jag pratar inte om att utföra hejarklacksjournalistik – snarare sunt förnuft och att skribenter behöver bli bättre på att fånga helheten. Niclas Lagerstam, grundare av Putte i Parken, tog även han upp det i vår intervju från tidigare i sommar. Att åka på Hultsfred för att se fyra band, fota regn och sen dra är som att Sportbladet skulle bevaka stora fotbollsevenemang genom att endast diskutera vad som händer på planen och förbise inramning, supporters och kulturen. Det sker inte.

Hovefestivalen verkar i sin tur ha kommit till en punkt där de knappt ens får sura blogginlägg. Det är inte många som orkat sätta sig i en bil ut till kusten för att bevaka spektaklet. Trots att landets festivaler går starkt.

– Festivalnorge mår bra, säger Gaute. Det är fler festivaler som har överskott nu än tidigare. Artisternas gager är den största utgiften och de höjs stadigt. Och jag tror att folk förväntar sig mer lyx än tidigare. Du kan inte längre hänga upp ett plakat och sätta på musik. De festivaler som sliter är ofta de som har ett dåligt sätt att handskas med sociala medier och därmed har dålig kommunikation med biljettköparna.

Trots att Hove lär vara en av Europas absolut dyraste festivaler, en biljett till alla dagar går på 2900 NRK (cirka 3200 SEK), sover över 10 000 besökare på området och en överväldigande majoritet är tonåringar. Det kanske inte uppmärksammas tillräckligt att något stort händer här ute varje i år i skarven mellan juni och juli men målgruppen vet uppenbarligen – och det räcker för att allt ska kunna snurra vidare likt en egen avart till hemlig klubb.

Våra grannar sover under stjärnorna första natten. Det slår mig att miljön påminner om den på Endors skogsmåne i Star Wars Episode VI. Jag tänker att de är ewoker, där de ligger i sina sovsäckar. Vi har letat efter Julio Bashmores dj-set men har inte hunnit acklimatisera oss tillräckligt till det charmigt kaosiga upplägget för att hitta rätt när det är becksvart. Vi lägger oss och äter chips istället, jag somnar och vaknar till inledningen av den här texten. Om det fanns något tvivel kring min ewokfantasi slås den snabbt i spillror; de verkar festa till helt annan musik än Avicii.

Den andra dagen på plats ser vi How To Dress Well debutera en ny kärlekslåt som handlar om hans bror. Han sjunger i en komplex textväv att han vill döda honom. Vi ser en ultrasvettig Ceelo Green jogga runt på huvudscenen. En väldigt dålig konsert. Han verkar kort sagt ha fruktansvärt mycket högre status i vårt grannland än här. Vi ser The Lumineers i solsken. Kombinationen är så passande att jag inte kan förmå mig att vara ens en gnutta cynisk mot deras hejåhå-folk. Vi pratar med mängder av pratglada människor som inte sällan kommer fram när de ser Magnus systemkamera, bara för att fråga om han kan mingelfota dem (bilder de aldrig någonsin kommer att få se igen, obviously). Fråga mig inte varför men trevligt är det.

Dagen blir kort, vi ska flyga till Roskilde morgonen därpå och missar tyvärr därför den andra halvan av festivalen. Jag går och lägger mig men någon har spillt ut ostbågar i hela vårt tält och det slutar med att vi stampar sönder och slänger det i stället. Klockan fem på morgonen åker vi bussen tillbaka mot Oslo. På radion spelas Attracting Flies av AlunaGeorge och jag minns hur Gaute i vårt samtal menade att Norges nattklubbar spelar mindre kommersiell och mer alternativ musik än Sverige. Detta enligt honom eftersom vår stora musikscen med alla hyllade exporter präglat lyssnarklimatet. Jag antar försiktigt att han inte direkt hängt på Under Bron men ser poängen.

Avicii spelas ju om inte annat. Hans senaste singel är smått paradoxal. Å ena sidan handlar den om att hitta sig själv och växa upp, å andra sidan vill huvudpersonen vara ung och fylla huvudet med drömmar. Det är en festivalsommarens nationalsång om att vilja lära sig men samtidigt inte tappa taget om ungdomen. Jag vet inte om campen som trycker på play på förmiddagarna själva inser vilken definierande låt de sätter på. På en punkt skär sig beskrivningen dock. ”I didn’t know I was lost”. Ungdomarna som kikar ut ur tältdukarna verkar inte alls bortkomna. De navigerar alldeles utmärkt. Är det några som är bortkomna är det de som tittar på distans och skakar på huvudet. Att vara vis och äldre (och journalist!) behöver inte alltid vara eftersträvansvärt.

Det är vi och två till på bussen. En överväldigande majoritet av besökarna har ju ett par dagar kvar. Hoves stängsel blir mindre och mindre i bakrutan. Det känns tråkigt att inte hinna spendera mer tid på en så sällsam plats. Festivalen ägs av Festival Republic, en arrangör som även ligger bakom Leeds/Reading, Latitude, Electric Picnic och Berlin Festival. Men Hove är ändå ytterst sin egna.

– Hela organisationen sitter i Oslo och så har vi ett lokalkontor här. De har ett par andra festivaler men vi gör nog festivalen väldigt annorlunda. Någon frågar Republic om de kan göra så och så och då kan det hända att de svarar: ”No you can’t, only in Norway.”

Det känns som en sanning. Nästa år stannar vi alla dagar.

Foto: Magnus Olsson

Se även: FOR Festival