Special: Primavera Sound 2014

Jag har aldrig varit på Primavera Sound innan jag äntrar årets upplaga men man har ju hört att det ska vara så bra i Barcelona. Stranden ett (långt) stenkast från festivalområdet, strålande sol och ett ständigt förhandstjat om sangria från mitt sällskap. Jag ser framför mig att vi runt sexsnåret på morgonen (programmet börjat sent på dagarna och slutar således även långt in på småtimmarna) ska springa ut i havet för att skrubba bort nattfyllan innan vi styr stegen mot den hyrda lägenheten. Tja, det blir inte alltid exakt som man har tänkt sig. Vi landar i åskoväder och jag har knappt med mig någonting som kan kvalificera sig som en jacka.

Det blir förstås bättre – inte för att Kataloniens huvudstad inte är trevlig även i regnrusk – men just första kvällen är typiskt förstadagsdålig. Det är dagen före området öppnar, akter spelar på klubbar runt om i staden under kvällen och natten och alla med festivalarmband har inträdesmöjlighet, likt Stay Out West hemma i Göteborg. Vi siktar på att hinna till The Brian Jonestown Massacre, som spelar på klubben Apolo kl. 00:40, men är alltför optimistiska: många, många andra har tänkt samma tanke och att vi villar bort oss fullständigt i tunnelbanan dessförinnan gör inte utgångsläget bättre. Trots att vakterna redan när vi kommer dit går runt och informerar folk i kön om att det är kört står vi icke-resonligt kvar och låter minst en dyrbar halvtimme ticka förbi. Till slut ger vi oss vidare till nästa klubb, där Jamie xx med vänner (= lokala stjärnan John Talabot och skotska i-ropet–producenten Rodaidh McDonald) bjuder upp till dans. Fast, de gör ju inte riktigt det. Vi kommer faktiskt in, så snabbt att vi först tror att vi är fel, men McDonald står hänger över monotona och ofta rätt dåligt mixade beats i en evighet. Innan de två dragplåstren ens hunnit ta över har vi tröttnat och sitter i en taxi hem där Gagnam Style dundrar ur högtalarna. Situationen är hyfsat surrealistisk och jag mår illa efter att ha maxat ölintaget. Trist och bortkastat är två ledord men en sån här helg får man väldigt många chanser att gottgöra sig själv.

Primavera är nämligen en av Spaniens största musikfestivaler och brukar ofta hamna på plats nummer ett när musikpublikationer listar Europas bästa och mest inflytelserika diton. Området som tar emot det under vissa år sexsiffriga antalet besökarna heter Parc del Fòrum och ligger precis vid det Baleariska havets kust. Ändå knackar staden på precis bredvid – det är bara ett par kilometer in till Barcelonas absoluta kärna – och det gör att du effektfullt har havet på ena sidan om dig och höghusen på den andra. Det gör också att området är logistiskt perfekt – ett par omärkbara vägar löper från backstage och direkt in i staden, vilket lär underlätta transportering och dylikt något enormt. 
Den första upplagan av Primavera ägde rum under en dag i april 2001. Armand Van Helden var en av akterna som lirade sida vid sida med en rad inhemska namn. Sedan dess har mycket förändrats – expanderat – men arrangörens mån om att visa upp spanska artister lever kvar i högsta grad. Varje eftermiddag inleder ett par av dessa, i små showcase-tält vid merchavdelningen eller på mellanscenerna, och varje eftermiddag växer publiken ju längre seten fortlöper. Om kvällen innan svalts av mörka moln har nästkommande dag lärt sig fajta bort dem med bravur. När grindarna efter en del strul till slut slagits upp springer tusentals bandtischor med mänsklig kropp (tygrariteter med Radiohead, Unwound, Health och så vidare, att ha en Joy Division-tröja från Urban Outfitters placerar dig inte högt upp på fantasiskalan) in i ett solstint paradis.

Sverigeaktuella Girl Band inleder på Heinekens inomhusgömda scen. Noisepunk-kvartetten från Irland spelar stenhård antimusik frontad av en sångare som låter nonchalantare än Parquet Courts samtliga medlemmar tillsammans. Med en flexibel basist som får musiken att låta som att den drivs från ett maskineri i helvetet fyller Girl Band obehaglighetskvoten, på ett bra sätt, för hela festivalen. Efteråt kan man gå rakt ut till Pitchforkscenen – den ligger vid en vik som måste ha varit med i någon av Rädda Willy-filmerna – där Barcelona-bördiga Wind Atlas spelar. Det låter inledningsvis så vänt att medlemmarnas instrument verkar vara gjorda av frigolit. Eftersom det tar tre låtar innan jag fattar att de inte soundcheckar bestämmer jag mig för att gå men i samband med beslutet börjar plötsligt orkestral rock i Constellation-klass skjuta ut genom förstärkarna.

Sedan är det dags för en av dagens höjdpunkter. New Jerseys Real Estate gör låtar så avslappnade att i alla fall jag tänker att ett krav när de spelar in är att byta ut alla stolar mot saccosäckar. Googlar du ”Real Estate + chill + band” är första meningen ”How chill is too chill” (googlar du ”Real Estate + chill” får du information om den ryska inverkan på USA:s fastigheter). Den frågan är definitivt applicerbar på det som utspelar sig vid Heinekens stora scen klockan 18:40. Kvintetten stegar ut inför ett hav på kanske 15 000 människor och solen är så närvarande att ozonlagret verkar ha tagit siesta. När publiken mot slutet o:ar med i It’s Real är det så mysigt att jag börjar bli äcklad av mig själv.

Sedan: Majical Cloudz, Future Islands, Neutral Milk Hotel, Chvrches, Arcade Fire, Touché Amoré. Däremellan: Pizza och en taco vid det stora matområdet som, sett till festivalens storlek, har ett katastrofalt dåligt utbud. Av detta kan man konstatera att magnifika Future Islands börjar få en för stor publik för sitt eget uppträdandes bästa och att Touché Amoré-vokalisten Jeremy Bolm under sin första konsert i Spanien är så intensiv och innerlig att han gör ett av mina ögon lite blött. 19 låtar, Condolences på publikmassans händer och ett motbevisande av de fans som menade att deras hardcore skulle krympa ihop på en festivalscen.

Den totala urladdningen sparas däremot som sig bör till sist. Ray Ban har den överlägset trevligaste scenen med sin sluttande sittplats vilken leder ner till ett ståområde som på natten förvandlas till Barcelonas mest eftertraktade dansgolv. Metronomy – ett band jag verkligen aldrig lyssnat på innan – slår till och med Chromeo på fingrarna i kampen om uppställningens funkigaste gig och ger alla i sin närhet ny energi klockan fyra på natten. Därefter är det bara att sparka in bollen i öppet mål för Jamie xx som strax därefter stegar på samma scen. Han gör det genom en bicykleta upp i nättaket; sätter på en soulsjua, rättar till sina hörlurar, diggar med, blickar ut över folkhavet, sänker blicken och kickar igång ett av de maffigaste elektroniska set jag upplevt. När chefredaktör Magnus väljer att luta sig fram emot mig framåt fem-tiden, precis när Jamie glider över i Jon Hopkins Open Eye Signal, och väser något i stil med ”Det är en dag i morgon också” är det sjukaste förslag som någonsin yttrats. Det Makthaverskan-patenterade betyget guldgetingen känns återigen på sin plats.

Man kan skriva längre noveller om alla dagar på Primavera. Underhållningsutbudet för öronen är löjligt mastigt. Man kan ångra sin planering i sista sekund och ändå se något annat i fullkomlig världsklass. Den ena stunden återföreningsspelar Slowdive samtidigt som FKA Twigs på annat håll visar vad hajpen handlar om. Foals framför sin storslagna arenarock på Sony samtidigt som nämnda Chromeo bjuder in till ursnyggt partaj. Och så vidare. Det är även lite av evenemangets svaghet, om man jämför med till exempel Roskilde. Ibland känns alla lite… mätta. Den kollektiva, elektriska stämningen är inte lika tydbar,  vilket förstås bland annat har att göra med att det är en stadsfestival och att campinglivet uteblir. Det mesta är städat och duktigt, och där spelningarna på de mindre Vice, Pitchfork och Ray Ban ofta kan bränna till rejält sväljer de tre stora scenerna (Heineken, ATP, Sony) ofta sina band och tydliggör att de inte riktigt hanterar åskådarskaran. På så vis finns det en liten bit av sanning i belackarnas fantasi- och nyanslösa ord om den som en hipsterfestival och whatnot, men samtidigt märks det att det finns ett oerhört genuint intresse. Folk från hela världen är här, även vad gäller press, influgna från länder som Chile, Mexico, Tyskland och Ukraina.

Den andra dagen inleds med ett regn som är så intensivt att det känns som att stå i en dusch med full styrka. Och det vill inte riktigt avta. Många tusen människor tränger ihop sig under det stora mattältet, en del tänder en joint och verkar rätt tillfreds med kaoset medan andra står och frustar. Det går en timme och sen: jag sitter nästan längst fram i tältet och ser hur molnen så smått börjar skingras, pekar mot det för mina vänner, i nästa sekund tränger solen fram med full styrka och hela tältet stämmer upp i festivalens största bifall. Plötsligt är regnbågen där, och plötsligt en till, och så kan Primavera ståta med en double jävla rainbow. Allas oförställda lycka resulterar i en av de vackraste festivalstunder jag upplevt.

Bredvid Sony-scenen ringlar sig inför varje konsert en lång kö. Det är personer med VIP-band som väntar på att få släppas in i inhägnaden längst fram, framför pöbeln. Men trots att förvånansvärt många verkar ha betalat extra pengar för sådan behandling är det Macaulay Culkin som ger upphov till festivalens längsta kö. Hans underliga kris/lattjande till band, The Pizza Underground, är bokade att spela på inomhusscenen och medan jag går längst med kön för att hitta mina vänner hör jag åtminstone ’Home Alone, man!’ yttras tre gånger. Förväntningarna inför att få se en man som en gång spelade en liten kille som gillrade fällor i julmiljö spela The Velvet Underground-covers i pizzamiljö verkar vara massiva.

Jag hittar mitt sällskap allra längst fram i kön, precis i färd med att gå förbi vakten, något som leder till att jag inte ens behöver sakta ner farten utan bara vandrar in den snyggaste och mest douchebagiga kö-omkörningen i mitt 22-åriga liv. Förlåt alla som någonsin stått i kö. Hur som helst, vi kommer in och i den packade lokalen, jag vill förnimma mig om att en av oss börjar skandera ’Kevin, Kevin!’ (alltså en referens till Culkins explosiva karaktär) och jag vill tyvärr även komma ihåg att folk snart börjar skratta och kolla på oss. Det visar sig nämligen, så snart som fem spanjorer stegar ut på scen, att The Pizza Underground ställt in hela sin turné samma dag och att alla som är här inne verkar vara medvetna om att de istället ska sjunga med i katalanska rocklåtar. ’Home Alone, man!’-killarna går inte längre att finna och spanjorer runt omkring som uppmärksammat att vi är fel börjar skratta och peka. Eftersom det är en situation omöjlig att lämna med hedern i behåll ger vi upp efter två låtar och spurtar ut med årets antiklimax i ryggen.

På väg in till Parc del Fòrum den sista dagen ramlar mitt pressband av. Jag blir ombedd att gå till någon information och fixa ett nytt men eftersom jag inte tagit med mitt ID är uppsynen bakom disken rätt bister. Vi står och dividerar och ett tag verkar det inte bli någon sista dag för mig och så frågar jag om jag inte bara kan logga in på Facebook, visa henne hur jag ser ut, och det är som att hon tycker det är den mest intressanta tanke som fötts detta decennium. Hon kapitulerar fullständigt, sätter på mig ett nytt band utan vidare diskussion, jag behöver inte ens logga in på Facebook längre så länge hon får en high five. Det får hon, det är himla konstigt alltsammans.

Utanför området står det överallt hetsiga herrar som vill sälja burköl för en euro styck. De är lite som restauranginkastare fast istället för att hiva in dig i matupplevelser vill de kasta in dig i fylla. För de som vill åka hit nästa år kan det annars vara bra att veta att fem minuter bort, vid ett supermarket, kan du köpa stycköl för en fjärdedel av det priset. Primavera är även en festival som verkar ta hyfsat lätt på det här med att smuggla in alkohol. De vakter som hittar gömställena verkar snarare verkar glada över sin fångst än sura över vad personen i fråga nyss gjort.

Sen ser vi förstås väldigt många fler band också. Jag skulle kunna rada upp dem likt första-dag-summeringen men det skulle bli ganska tråkigt att ta del av. The War On Drugs har lite ljudproblem men genomför inför en hysteriskt stor publik en fin spelning. Nästan lika mycket folk är det överraskande på Cloud Nothings. Båda spelar på Pitchfork. Mogwai är betydligt bättre än jag sett dem tidigare och växer när de får ett knivskarpt ljud som gör deras musik rättvisa. Slowdive vill jag se så snart jag kan igen, helst i morgon. På Primavera finns det helt enkelt alltid några stora ögonblick som samtidigt spinner runt i luften för sina besökare att fånga. Att rada upp dem alla skulle bara göra den här texten ännu tyngre. Allra oftast är kanske kontrasterna som omger de tre dagarna det allra vackraste. Att knappt kunna stå av trötthet, dyblöt i en poncho, och omvändas av en enda låt.

Jag går i shorts tre dagar i sträck. Det är sällan kallt men vi badar förstås aldrig. Det gör inte så mycket. Man har ju hört att det ska vara så bra i Barcelona, på Primavera, och det är det, men många av de upplevelser som etsar sig fast hade kunnat äga rum på vilken festival som helst. Det är väl därför vi gillar de här arrangemangen så fasligt mycket, för oavsett om man är på Emmaboda, Peace & Love, Primavera eller Dans Dakar finns det i den absoluta grunden liknande, livsviktiga ingredienser. (Sen kan det ju i förbifarten vara värt att notera att band som Nine Inch Nails och Arcade Fire inte direkt spelar på varje festival och att Primavera som helhet är helt absurt.)