Special: Roskilde 2014

Publicerad: 13 juli 2014 av Jon Egerlid

Det är torsdag kväll på Roskildefestivalen 2014. Jag befinner mig på campingen i ett kaos av danska monster till ljudsystembyggen som skriker ut Hey Ya på högsta volym och sönderslagna strandstolar som successivt blivit misshandlade under de fyra dagar festivalen redan har pågått. Orange feeling, en avslappnad, tolerant och vänskaplig attityd till livet och omgivningen är det som ger Roskilde sin unika aura. Ikväll är den frihetskänslan oerhört närvarande. Solen kastar sina sista strålar över ca 80 000 personer, alla med helt olika bakgrund, liv och vardag, som under första veckan i juli samlats för att uppleva denna enda unika känsla som inte finns någon annanstans. Orange feeling. Känslan av att vara med om något större. RF8Trots att de flesta omkring mig varit här sedan i söndags finns det ingen som inte trycker sin ljumma Tuborg i handen med ett leende på läpparna. Den danska öljätten har som huvudsponsor ensamrätt på att sälja öl på festivalen, ett synnerligen lukrativt privilegium med tanke på att Roskildes egen tidning Orange Press skriver att det ryktas om att det under veckan dricks ca fjorton miljoner liter öl. Dessutom säljs de utan ockerpriser. En kall 33-centiliters kostar 16 danska, vilket är betydligt mindre än vad du får betala för en trött Pripps på en valfri svensk krog.RF7Organisationsmässigt är Roskilde milavstånd ifrån andra festivaler jag besökt. Det är med tanke på omständigheterna väldigt städat; den orangea trucken som kör runt på området varje morgon lastar sopberg på sopberg för bortforsling. Ingen kan möjligen gå törstig; små skjul med ”VAND” skrivet i neon är uppsatta enbart för att förse besökarna med vatten. Massor med vattenkranar finns dessutom i anslutning till de relativt välskötta toaletterna och kön till de varma duscharna är vid rätt tidpunkt ändå överkomligt lång. Maten kostar mellan 50-60 danska kronor och portionerna är rikliga, vilket för en festival måste ses som betydligt bättre än standard. Funktionärer cirkulerar då och då runt campingområdet för att svara på frågor och se till att stämningen är god.RF1 Överallt uppstår små unikum i sig själva. Ett av de många ljudsystembyggena är format som Orange Stage, komplett med scenens välkända silhuett i tre meters gipskonstverk och två väldiga högtalare framför. Någon springer förbi helt inlindad i (förhoppningsvis oanvänt) toapapper, jagad av ett gäng utklädda bönder som kastar hö omkring sig. På natten tänds campingen upp här och var av egenbyggda, avancerade ljusriggar som suggestivt kastar sina strålkastare över flera hundra dansande festivalare som inte kommer sluta förrän i gryningen. I år saknar jag dock Church of Beer: en ” kyrka” där man under ledning av två manliga, färgglada transvestiters (kallade ”sisters”) byggde konstruktioner i olika mönster av tomma ölburkar och under tiden fick gratis öl. Antagligen tyckte Tuborg att det blev lite för dyrt att återuppväcka; i fjol hann kyrkan inte bli helt färdig innan all öl var slut. RF9Roskildes atmosfär är helt och hållet positiv, inte ett uns av aggressivitet ryms i den overkligt stora massan av människor som befinner sig här. Förmodligen beror det till stor del på att medelåldern är så hög som 24 år. Få upplever här sin första fylla och spyr ned sitt tält; Roskildes publik är generellt förbi tonårens stökiga identitetskrisande och har kommit till ro med sig själva. I år lockade festivalen 120 000 besökare. 102 000 biljetter såldes, varav 22 000 endagars. Det är publikrekord för 43-åringen. DN skrev på kultursidan i en notis i onsdagstidningen att festivalen därmed räknar med att gå med över 20 miljoner kronor i vinst. Inget kunde varit mer fel. Roskilde är, och kommer alltid att vara, non-profit. All vinst doneras till välgörenhet. Det är också avsaknaden av ekonomisk press som får festivalen att kännas som något viktigare än alla de kommersiella företag som numera driver de flesta av världens musikfestivaler. Trots bokningar som The Rolling Stones, som ryktades ta tvåsiffriga miljonbelopp för sitt tvåtimmarsgig, lyckas Roskilde gång på gång gå plus utan problem. Biljettpriset är inte i lägsta laget, särskilt inte för en svensk, men runt 2000 danska får ändå ses som hyfsat för åtta dagar av konstant fest och ca 200 noga handplockade band. Under de fyra uppvärmningsdagarna som följer sedan området öppnats med buller och bång på söndagen (då horder av köande campare slåss för att få platser på åtråvärda festområdena C och L) får flera skandinaviska mindre akter chansen att spela för Roskildepubliken. Bland guldkornen finner vi bland annat svenska postpunkarna Könsförrädare, norska Pandreas glaciärelectronica samt dansk popmusiks efterföljare till : Kill J. På torsdagen ser jag OutKast köra över Orange Stage med B.O.B. och Earl Sweatshirt river av ett uppskattat set på nya scenen Avalon (som i princip är gamla Cosmopol vänd åt andra hållet och något förminskad, vilket visade sig vara perfekt storlek för de band som placerats där, bland annat makalöst intensiva Future Islands och becksvarta Darkside (recension här). Kvällen avslutas med att nämnda Stones lockar den största publik jag sett på någon festival någonsin. RF4Man måste ändå säga att Roskilde lyckas tackla problemet med tomma scener rätt väl. Nästan varje band jag ser gör det på en scen precis stor nog för dem. Få tält är tomma, även om Apollo naturligtvis ibland, framför allt i dagsljus, inte riktigt blir det dansparty som utlovats. Så är dock inte fallet när Maya Jane Coles på fredagskvällen visar Cyril Hahn hur man DJ:ar på riktigt med ett Berlindoftande techno house-set. RF5Bland sina headliners kan Roskilde tyvärr inte direkt skryta med många kvinnliga artister – faktiskt inte en enda – vilket ur jämställdhetssynpunkt är rätt pinsamt; det är ju ändå 2014. Resten av lineupen är lyckligtvis inte helt mansdominerad, men en kan ju tycka att viljan att boka kvinnliga artister borde smitta av sig även högre upp på affischen. Tokimonsta, Banks, Kelela, Warpaint (recension här), Jenny Wilson och Julia Holter förtjänar alla shout-outs för sina set. Så gör även Jack White för att han med så kort varsel kunde ersätta Drake, även om det varit betydligt roligare att se r’n’b-stjärnan inta Orange då White gjorde det sist redan 2012. RF6När jag vaknar på måndagsmorgonen dunkar det fortfarande i huvudet efter Moderats fantastiskt känslofyllda uppvisning i elektronisk melankoli kvällen innan. Då har många för länge sedan lämnat festivalområdet. Söndagen är synonymt med hemresa för många besökare, som redan då återvänder till verkligheten och vardagslivet följande dag. Själv är jag inte riktigt där än. En tio timmars Festivalbussresa väntar innan jag är hemma igen. Men först måste jag hämta min dator på festivalområdet innan presstältet stänger. Jag lånar en cykel som en i mitt camp några dagar tidigare lyckats volta och slå sönder sitt knä med i ett race. När jag med punkterat bakdäck cyklar genom den numera övergivna campingen, där tusentals tält och paviljonger lämnats åt sitt öde tillsammans med trasiga pizzakartonger och tomma ölburkar, slår det mig hur underbart surrealistiskt allting är. Jag känner mig plötsligt fullständigt – överdrivet – lycklig. Jag drar på smilbanden och fortsätter cykla mot de två orangeklädda funktionärerna vid ingången. Jag har varit med om något större.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 221 [filter] => raw ) )