Special: The Radio Dept. – från då till nu
Publicerad: 19 april 2013 av David Winsnes
I år är det tio år sedan The Radio Dept. släppte sin debutskiva Lesser Matters. I dag är det tre år sedan The Radio Dept. släppte sin tredje fullängdare, Clinging to a Scheme. Det blev bandets hittills bäst mottagna album. Åtminstone internationellt. Det följdes upp med den ganska turnéskygga trions största rundresa någonsin och efter det har ytterligare ett par singlar och en samlingsutgåva givits ut. Men man har inte fått information om en ny uppföljare, trots att bandet började spela in nytt material kort efter att Clinging to a Scheme nådde butikshyllorna. Trots att de i ett par intervjuer nämnde att nästa skiva förmodligen inte skulle dröja alls lika länge (= 4 år). Något de sedan delvis tagit tillbaka genom att säga att man aldrig kan veta. Och det kan man ju inte – speciellt inte med The Radio Dept.
Bandet gjorde enligt rapporter över 120 låtar under sin förra albumprocess och vi vill knappt tänka på hur mycket material de kastat i soptunnan (eller snarare låter ligga gömd på sina hårddiskar) under alla sina aktiva år. Bandets sångare Johan Duncanson berättade för bara några dagar sedan i en intervju att de spelar in just nu. Överlag har Duncanson pratat (sista svaret här är mycket fint) en del med asiatisk press den senaste tiden, då bandet beger sig till kontinenten nu i april för att spela där för första gången på tre år. Så ja, visst existerar The Radio Dept. och visst är de i full gång med att arbeta. Men det går aldrig att tala om tidsspann, på samma sätt som det aldrig gick att veta vad rastlösa och självkritiska Air France skulle göra härnäst. Dessutom släpper keyboardisten Daniel Tjäder ny singel med Korallreven i höst, något som gör framtiden än mer osäker.
Därför gjorde jag det enda som man som fan faktiskt kan göra i nuläget och grävde för en tid ner mig i bandets tillgängliga material. Det finns en hel del – både från officiella releaser och mindre pärlor som undvikit den riktiga offentligheten. Nedan kommer en lista över – vad jag tror är (annars får ni hojta) – bandets samtliga låtar. Att texten sker i nedåträknande listform beror helt enkelt på att jag personligen tycker om listor och för att andra tycker om listor. Den ska inte tas för allvarligt och är förstås bara ett personligt perspektiv. Det är en lista som är ett barn av sin dag. I morgon ser den med största säkerhet något annorlunda ut.
Det tredje spåret från den tidiga EPn Annie Laurie är inte bara sämst av de fyra låtarna utan kanske även den minst utvecklade låten The Radio Dept. har släppt under hela sin karriär. Vid den här tidpunkten bestod bandet ännu bara av Johan Duncanson och Martin Larsson. Det blir konstigt att rikta kritik mot Falafel då det är tydligt hur de på Annie Laurie experimenterade och fortfarande letade efter sitt sound men det är en underdrift att konstatera att den här lo-fi-kakan låter för jävlig. Men lite kul är det, att lyssna på Falafel och se vad som sedan blivit.
71. Annie Laurie (Annie Laurie)
Den här covern av en skotsk folkvisa från 1800-talet är ännu en Annie Laurie-låt som står ut från bandets övriga låtsamling. Till en början ligger den akustiska gitarren och sången långt bak i en brusig mix men halvvägs in tornar ljuden upp sig och nya detaljer adderas. Till slut blir det nästan en storslagen hymn av det hela. Annie Laurie blev tillsammans med Against The Tide-EPn de enda två alstren som gavs ut via Slottet. Efter att Sonic inkluderat singeln Why Won’t You Talk About It på CD-skivan i upplaga nummer sex signades bandet snart till Labrador, som varit deras hem sedan dess.
70. Bad Reputation (Rugar Mix) (Annie Laurie)
Radiodepartementets mest utflippade låt i karriären hittas föga förvånande även den på det skumma fossilet Annie Laurie. ”I’ve got a bad reputation nothing is gonna change around here / I’ve got a bad situation no one’s going to play with you here”, upprepas låten igenom över en elektronisk flipperljudbild där det låter som att Martin Larsson inte alls har kontroll över 8-bitsljuden han skjuter iväg. Tv-spelskaoset är inte bandets främsta stund men har blivit lite av en kultfavorit. En föregångare till seapunk kallade någon det. Tja, kanske.
69. Liebling (Against The Tide)
Liebling fanns med på Against The Tide men gavs även ut på en obskyr sjutummare tillsammans med We Would Fall Against The Tide via Rex Records. Liebling är en grovt tecknad sketch av hur Lesser Matters sedermera tog form och jag kan ju inte säga att jag älskar den men nog fasen får jag göra slag i saken och inhandla vinylen snart. Att lyssna på den känns ungefär som att se Zlatan i Blådårar.
Ett interlude som ligger lägligt innan en av bandets mest direkta låtar. Den tomt klingande South Side är inget anmärkningsvärt stycke utan sin kontext men som del av Pet Grief skulle jag inte vilja vara utan den.
67. America (Heaven’s On Fire)
America står inte med som låt på Heaven’s On Fire-singeln men är gömd som ett tredje spår i slutet. Det korta instrumentala stycket följs upp av ett citat: ”I see england hasn’t got such an obsession with rock n’ roll. In america, everything is rock n’ roll, y’know, you can’t order a beer without it being a rock n’ roll event can you?” I länken ovan, som är den enda jag hittat av låten på internet, finns inte den avslutande delen med. Man får helt enkelt lägga händerna på ett ex av singeln om man av någon anledning känner ett behov av att höra också det.
66. Closing Scene Pt. 2 (Freddie And The Trojan Horse)
En förkortad, förvriden version av den mer filmiska ursprungsversionen som också den finns med på EPn. Det pulserande noiset som kännetecknar del 2 låter som att det är på väg att spricka vilken sekund som helst. Mer en remix än en egen låt.
Värnhem är knappt en minut lång, består av en sampling av en polisradio eller liknande – det är i princip omöjligt att höra vad som sägs – och leder nästan sömlöst rakt in i Let Me Have This. Bara det sistnämnda och faktumet att bandet döpt stycket till ett av Malmö centrums delområden gör den obestridligt go.
64. Slottet #2 (Lesser Matters)
”this is one of my favorite songs.. love the lyrics!”, beskriver en användare i en forumtråd sin kärlek till Slottet #2. Men nja, hur mycket groovet de får upp än talar är ju Slottet #2 instrumental. Med ett huvudtema som repeteras men utsmyckas detaljrikt är det dessutom en av skåningarnas mest ambitiösa ordlösheter. Egentligen hade jag hellre sett ett mer ambientbaserat spår snarare än det här rätt poppiga. Lite av transen går förlorad.
63. Slottet (Ewan)
Ewan är en annan ovanlig sjutummare som släpptes under den första halvan av 00-talet och är till mångas frustration betydligt svårare att få tag på än till exempel Liebling. Slottet är, åtminstone i släppväg, tokigt nog uppföljaren till nyss nämnda Slottet #2 och består huvudsakligen av ett repeterande beat som tillsammans med en abstrakt omgivningssample och en luftig synth förhäxar för en kort stund.
62. The Things That Went Wrong (Ewan)
”I fear what is to come / So I sing a sad song / About the things that went wrong”, sjunger Duncanson innan en venezuelansk kvinna pratar i telefon över en inte alltför fängslande ljudbild. Att Lesser Matters-höjdpunkten Ewan har så tempofattiga och ärligt talat lite tråkiga b-sidor är nog det som gör mig mest förvånad när man summerar The Radio Dept.s diskografi. Kul att ana en pytteliten skönhetsfläck i alla fall.
61. Stay Off Route (Never Follow Suit)
Ja, så här i början radas många av mellanspåren upp på löpande band. Stay Off Route är en bra idé – en sammanslagning av deras smutsiga gitarrsound och den nya dubinspirationen – men får aldrig vara mer än just en struktur av en potentiell låt. Det hade varit intressant att se bandet följa det här vidare framöver.
En låt där The Radio Dept. hamnar farligt nära att låta sömniga och smått ointresserade. Drömsk pop är en balansgång där det ofta är en fördel om man åtminstone kan framstå som närvarande under låten. A Window, med en sånginsats lika avlägsen som dess trummaskin i bakgrunden, är lite väl utsvävande men omges framför allt av ett sällskap låtar som gör den sämre. En av få gånger bandet i mina ögon bortser från sin annars karaktäristiskt intima stämning.
Pet Griefs andra mellanspel särskiljer sig mer från de övriga låtarna än South Side. Gibraltar bärs upp av ett ensamt pianokomp. I övrigt är det tyst, eller, nästan. Vid ett par tillfällen hörs små metallklinganden, nån gäll men tyst inbromsning och mot slutet blir ljuden något tydligare. Gibraltar låter som att ligga i gräset vid sidan av en nästan öde parkering med örat mot marken. Eller som en sorlande motorväg från långt bort, knappt hörbar. Ambientmusik för en Gus Van Sant-film.
58. The Room, Tarzana (Freddie And The Trojan Horse)
Ibland kan jag tycka det är jobbigt att lyssna på såna här låtar från The Radio Dept., såna som är vackra men som man förstår inte gick vidare i albumuttagningen, eftersom de mest påminner en om hur många såna här låtar som trion lär ha skapats – men aldrig för en publik. Man ska väl inte tänka så om man inte vill sluta som sur och otacksam men ibland är det svårt att inte göra det. På The Room, Tarzana sjunger Duncanson över två gitarrer, en akustisk. Försiktig lo-fi. Nästan en… ballad.
57. All About Out Love (Heaven’s On Fire)
Aldrig har The Radio Dept. låtit så mycket 80-tal som när de knåpade ihop den här covern på Sades All About Our Love som b-sida till Heaven’s On Fire. Det är en av bara två tolkningar trion har gjort på andras låtar och även om de kanske inte kommer till sin fulla rätt här får man om inte annat ge dem att de lyckas göra om melodin till sin helt egna.
56. Someone Else (Pulling Our Weight)
Näst sist ut från Pulling Our Weight är Someone Else i ett stjärnsällskap som inte gör den gott. Denna cirka två minuter långa låt kan nästan tas för ett mellanspel i sammanhanget men utanför sin kontext tonar en mycket tillbakadragen men smått depressiv låt fram.
55. Bachelor Kisses (I Godan Ro)
Denna The Go-Betweens-cover finns bland annat inkluderad på den digitala samlingsplattan Splendid Isolation men kom faktiskt till genom ett svenskt fanzine. Bachelor Kisses spelades in exklusivt för fanzinet I Godan Ro och endast 10 ex trycktes. Det märks att låten kom till strax efter Pet Grief och skulle man anse att refrängen blir sömnig i längden väntar en belönande och ganska oväntad keyboarduppvisning under outrot.
54. Lean Back, Lean Forward (Outgiven)
Med en ovanligt dekadent textinledning för att vara Duncanson (”Three beers, it’s Wednesday / I’m watching money exchanging / Fall back with answers / While my friends are getting high”) sätter han ribban för denna vemodiga pärla som tråkigt nog aldrig givits ut. Så småningom börjar han upprepa frågan ”Did you know how much you hurt me?” över ett genom hela låten repeterande slagkomp. Den här tycker man ju att de hade kunnat inkludera på Passive Aggressive-samlingen, kanske.
53. Memory Loss (Clinging to a Scheme)
Memory Loss verkar genom sin intrig propagera för att man ska kommunicera i sina förhållanden och Duncanson avtäcker ännu en storslagen vers när han antyder att han kanske inte är urtypen av en utekaraktär: ”I forget that I hate so many things / Like techno clubs / I prefer the queuing”. En av bandets svagare refränger men i övrigt innehåller låten ett antal läckra detaljer.
52. What Will Give? (Pet Grief)
Låten startar med den samplade frasen “Is it difficult you two? Being Together?”. Duncanson droppar så småningom en mycket underfundig referens i raden ”How I want to hide / Like Jandek before playing live” och omger sig själv med nästan avdomnad New Orderisk 80-talspop.
Titeln är inte det enda Sleeping In har gemensamt med The Postal Services låt från den klassiska debuten Give Up. Båda låtarna har ett drivande beat men framför allt tjocka synthmattor som ger låtarna sömndruckna skimmer. Men medan Ben Gibbard sjunger om att stanna inne under täcket som respons på samhällets utveckling viskar Johan Duncanson om en person som själv valt att lämna säng – och Jord: ”He’s got no more headaches / Leaving us with empty walls”. Låten avslutas med raden ”What grace / To just refuse to be alive”. Det adderar ytterligare till ett stycke musik som inte riktigt ligger i takt med vardagen.
50. Why Won’t You Talk About It (Lesser Matters)
Låten har ofta spelats live men aldrig fått samma genomslag som de flesta av deras andra låtar de brukar inkludera i setlisten. Med största säkerhet beror det bland annat på följande faktorer. Why Won’t You Talk About It är en av bandets råaste låtar, med gitarrer som tjuter likt ett ringande alarm och monotont bankande trummor. Refrängen har heller inte den hook som behövs när den så uppenbart tappar mot många av bandets mer engagerade låtar. Och texten är applicerbar på mycket men en mycket simpel historia. Den saknar det stora vemodet. Why Won’t You Talk About It är helt ok utifrån sina premisser men i mina ögon Lesser Matters mest distanserade stycke.
49. Four Months In The Shade (Clinging to a Scheme)
Som näst sista låt på Clinging to a Scheme tornar korta och svårdechiffrerade Four Months In The Shade upp sig likt en malplacerad men ändå välkommen gäst. Till skillnad från den ekvatoriala känslan på det övriga materialet, inte minst föregående två spår, låter det som att det här stycket aldrig har sett solen, som att det jammats fram i en ekande tom industrilokal.
48. The One (Never Follow Suit)
När jag recenserade den här EPn för snart tre år sedan skrev jag ”ljud i ny skrud, atmosfär i samma känslosfär”. Never Follow Suit var en utveckling av The Radio Dept.s ökade intresse för dansmusik och kanske en indikation på vilka stigar deras framtida musik lär vandra. På inledande The One sjöng Duncanson om solen och ljudbilden indikerade att bandet börjat influeras kraftigt av dubmusik.
47. Always A Relief (Pet Grief)
Många av The Radio Dept.s låtar påminner markant om varandra och kan för en nykomling med all säkerhet vara svåra att särskilja till en början. Det behöver inte vara – och är oftast inte i deras fall – något negativt. Always A Relief känns som en direkt uppföljare till EPn Pulling Our Weight trots att den kommer tre år senare och är sist ut på Pet Grief. Dess början påminner till exempel starkt om Pulling Our Weights titelspår. Skillnaden ligger i produktionen, som under tiden mellan verken finputsats rejält. Always A Relief är fint vemodig men också ett stopp som kan få en att sakna det smutsigare sound som i praktiken upphörde efter Pulling Our Weight.
46. Freddie And The Trojan Horse (Freddie And The Trojan Horse)
Det var efter att ha släppt den här låten 2008 som The Radio Dept. tvingades börja brottas med politiska intervjufrågor. Plötsligt handlade varannan artikel om huruvida bandet var politiskt eller inte. Och i sedvanlig The Radio Dept.-stil var svaret inte speciellt konkret. I ett par intervjuer menade de tydligt att de inte var det och att de i själva verket inte kunde ett skit om politik. I andra har de sagt att de inte gillar hur Sveriges regering sköter landet och hintat om att man kan sätta vissa likhetstecken mellan deras musik och deras politiska åsikter. Freddie And The Trojan Horse är ett av två singelangrepp de gjort mot den borgerliga regeringen de senaste åren och Fredrik Reinfeldt får ett antal gliringar: ”Oh Freddie, you should now / Can’t punish people cause your hair won’t grow”.
45. We Would Fall Against The Tide (Against The Tide)
De bestämde sig för att peta in tre ord framför Against The Tide, sjunga ”we fall against the tide” istället för ”we move against the tide” och sortera om lite i mixen (gitarrer i förgrunden, trummor i bakgrunden istället för tvärtom). Och infoga ett par andra ändringar också, förstås. We Would Fall Against The Tide är inte jätteannorlunda och erbjuder inte mycket nytt om man ställer den bredvid det övriga som kom ut vid den här tiden men gitarrernas sound är hiskeligt snygga här. Det räcker långt.
44. Closing Scene (Freddie And The Trojan Horse)
Någonting sjunger han ju, Duncanson, men det är omöjligt att uttyda vad. Closing Scene får därför fungera lite som ett instrumentalt stycke där rösten mest blir ett extra verktyg bland de andra. Och plötsligt, efter en tid av mycket mjuk popmusik, lät The Radio Dept.s musik som en gråskala igen. Mörk, som om beatsen karvats inuti industrianläggningar, och en dansande gitarr ovanpå det. Closing Scene överträffade faktiskt titelspåret på den här EPn.
Den första låten från bandets första skiva och de kunde knappast ha valt en bättre förstaminut som presentation för vad som skulle komma. ”You will have us figured out soon / Too soon” är Lesser Matters första textrader. Ett intro som sammanfattar debuten perfekt.
42. This Time Around (Clinging to a Scheme)
Jag vet att en del tycker väldigt mycket om This Time Around. Många skulle säkerligen placera den betydligt högre. Personligen har jag lite svårt för den ruschiga energi som låten bär på, även om det i alla avseenden är välskriven popmusik. Att det blivit en låt de ofta spelar live har inte bidragit till att den blivit en större favorit.
Jag lyssnade mycket på den här låten när jag flyttade hemifrån efter gymnasiet. Jag lyssnade mycket på Lesser Matters rent generellt men Bus stämde extra bra in på situationen. Inte minst då buss 841 tog två timmar att åka från föräldrahemmet till den nya lägenheten, och tvärtom. Bus handlar om att släppa taget, säga hejdå till – i den här scenen – en förkrossad mamma och uppfordrande pappa och en fråga ut i intet: vad göra om ingenting händer? Det låter som att frågan ställs på två vis – å ena sidan tänker han sig ett stillastående hem, ett tomrum, efter att han har flyttat ut, å andra sidan verkar han i sista raden rädd för att inget ska ordna sig i hans eget privatliv. Kanske är det en feltolkning. Det är om inte annat glasklart att avsked är tummen ner. Och det ämnet bör popmusiken fortsätta behandla in i evigheten.
40. Domestic Scene (Clinging to a Scheme)
När Clinging to a Scheme äntligen släpptes hade den dansant förstasingeln David nästan blivit gammal. Domestic Scene, som är skivans introspår, blev låten som snabbt bekräftade att The Radio Dept. inte helt lämnat sina mer introverta territorier för solblekt beatpop. Domestic Scene verkar befinna sig i stadiet strax efter en tumult period, när molnen börjat skingras. Som öppning till bandets allra ljusaste verk (vilket inte säger -någonting-) är den perfekt. Som låt betraktad lite kort – den hade gärna fått breda ut sig mer.
39. The Idle Urban Contemporaries (David)
Jag intalar mig att det går att räkna band som ger ut ett verk som David på den ena handens fingrar. Å ena sidan ett hyfsat huvudspår – som jag ändå var rätt besviken på i början – å andra sidan helt glimrande extramaterial i form av Messy Enough och The Idle Urban Contemporaries. Den senare av dem är en instrumental historia som av vissa kanske kan ses som en idé snarare än en fullvuxen låt men jag hade gärna sett The Radio Dept. släppa ett helt album fullt av såna här grejer (något de säkerligen har underlag för, med allt de har låtit ligga). Melodin låter som en upptagen liten saga.
38. Tell You About My Job (Where Damage Isn’t Already Done)
Med en förnimmelse av 90-talets bullrigaste postrock – se band som Trans Am och Slint – är Tell You About My Job (speciellt dess mittendel) ett ganska annorlunda jamstycke för att vara The Radio Dept. Och riffet i slutet! I inledningen låter det för övrigt som att de har samplat den baklängestalande dvärgen från Twin Peaks. Att man kan hitta sån här tung rock om man gräver lite i bandets material nominerar bara det dem till ett av Sveriges mest överraskande band.
37. David (Clinging to a Scheme)
Vid sidan av en absurt bra titel är David också en absurt fin låt med bandets kanske mest drabbande fotoomslag: två musklösa män som brottas i sanden med varandras fingrar sammanflätade. Och ja, precis som bilden antyder är det här den andra av två The Radio Dept.-låtar som tydligt behandlar homosexualitet. I det här fallet lever huvudpersonen David i förnekelse: ”And he’s spent some 20 years with this feeling / Of being lost inside”. Trots det allvarliga ämnet studsar låten fram på sin bas och gitarroutrot knyter ihop säcken på ett suveränt sätt. David möttes av tveksamma miner till en början men verkar ha växt på de flesta – däribland mig.
36. Peace of Mind (Where Damage Isn’t Already Done)
En av The Radio Dept.s allra finaste kärlekscentrerade låtar, där flickvännen går till en psykolog för att försöka få saker på rätt köl igen. Lugna Peace of Mind är egentligen raka motsatsen till sin pappa Where Damage Isn’t Already Done, men stöpt i samma ljuvligt ringande lo-fi-produktion.
Titeln skvallrar om att Duncanson förlorat sitt husdjur och även texten kan tolkas på det sättet. Men i själva verket är Pet Grief i grunden en välmålad bild av en person som är kär i en person som just blivit dumpad av sin pojkvän. ”And if you need someone who doesn’t talk back / I’ll shut my mouth for you / Anything you want me to”, sjunger vokalisten i ett av sina bäst formulerade stycken någonsin men inser samtidigt att han inte kan bli något annat än en vän för hen. Förlorar möjligtvis lite på att den ligger direkt efter den exceptionellt dystra It’s Personal.
34. Mad About The Boy (Are You Scared To Get Happy?)
En låt som jag hört även ska ha släppts på en Friendly Noise-samling – bland annat står det att läsa här, i en krönika som diskuterar just den här låten som exempel för hur The Radio Dept. ofta håller sina lyssnare perfekt på halster – men jag hittar inte riktigt några konkreta bevis för detta. I alla fall – Mad About The Boy är ett av de bästa instrumentala musikstycken som den nuvarande trion har skapat, vilket faktiskt inte säger så lite. En atmosfär till låt som ber om att få bli techno- eller houseremixad.
33. What You Sell (The Worst Taste In Music)
Den Prefab Sprout-minnande b-sidan till The Worst Taste In Music förtjänar bättre än att tjäna som ett extraspår på en ouppmärksammad release. Med en lugn men mycket elegant refräng är What You Sell ett spår som utan tvivel hade platsat och kunnat slå ut flera av spåren på Pet Grief. Man får anta att The Radio Dept. ansåg att anslaget inte riktigt passade in lika väl.
32. Your Father (Lesser Matters)
Tio år senare känns Lesser Matters fortfarande som en av de allra mest utelämnande popskivorna som härstammar från Sverige. Ofta vill jag stryka den geografiska placeringen i det uttalandet men The Radio Dept. behöver inte de största superlativen. Deras musik har allt som oftast varit en motpol till sådant. I en låt som Your Father närmar sig Johan Duncansons textförfattande tragiken hos till exempel Mark Kozelek. Jämför bara med Red House Painters klassiska Katy Song. ”Now that you’re away I’m jerking off every day to your memory” är Your Fathers mest uppseendeväckande formulering. Nån kommenterar att det är en opassande rad när texten analyseras i ett internethörn. En annan svarar att det är ”fucking music”. Jag tycker att det är ett ypperligt bevis på att Duncanson aldrig har censurerat sina tankar.
31. You And Me Then (Where Damage Isn’t Already Done)
Ibland är det mer en känsla än en låt. När Johan Duncanson sjunger ”I was afraid I wouldn’t find you” fyra gånger och musiken tystnar efter en och en halv minut är det extra tydligt. You And Me Then känns mer som en subtil filmscen som sveper över ett hem eller zoomar in på en tyst tänkande huvudperson. Därför tycker jag att You And Me Then har en större – i brist på bättre ordval – relevans än många av bandets andra, också fina, kortare låtar. Det känns som det finns ett väldigt tydligt mål med vilken stämning bandet vill förmedla här.
30. Tell (Pet Grief)
Precis som skivkamraten Every Time, som kommer längre ner, skjuts Tell iväg ur sitt intro som en kanonkula. Ganska lägligt placerat på det strömlinjeformade albumet är den här låten en uppvisning i hur The Radio Dept. nästan kan få Duncansons röst och den övriga ljudbilden att växa samman till ett. En låt att spela för ledsamma dansgolv.
29. I Don’t Need Love, I’ve Got My Band (Pulling Our Weight)
Citatvänliga I Don’t Need Love, I’ve got My Band är en anthem för alla som givit upp kärleken och börjat känna att celibat låter som en skön livsstil. Jag bryr mig inte om one night stands och jag kommer inte ihåg hur kärlek känns, sjunger Duncanson i en riktad monolog över en vibrerande lo-fi-inspelning innan han konstaterar att han inte heller behöver något av det där.
28. We Made The Team (We Made The Team)
”Who needs a clean break / As long as we get laid / And paid”. Från celibat på I Don’t Need Love, I’ve Got My Band till We Made The Team, en singel som släpptes knappa sex månader efter Pet Grief. Här tog bandet det kliniska soundet på andragiven och adderade lite klubbpuls. We Made The Team var på så sätt ett första steg mot vad som skulle komma på Clinging to a Scheme och de efterföljande utgivningarna. Blev kritiserad av en del fans när den kom men har sedan dess fått ett rykte bättre med åren.
27. I Don’t Like It Like This (This Past Week)
Fick precis som Pulling Our Weight och Keen On Boys ett stort genomslag efter sin medverkan i soundtracket till filmen Marie Antoinette. Trummaskinen bidrar knappast till någon av bandets mer uppseendeväckande låtstrukturer men Duncansons dramatiska kärlekshistoria har uppenbarligen fått många att relatera. ”Can’t we just stay silent? / Speaking now seems far too violent”, en väldigt välformulerad stämningsbeskrivning.
26. Against The Tide (Lesser Matters)
Against The Tide är en underbar låt men lider av ett rejält besvär: den och det på albumet tidigare (men i den här listan senare) spåret Keen On Boys har närmast identiska trumkomp. Eftersom de är centrala element i båda låtarna är det en återanvändning som är lite synd. I övrigt är Against The Tide klanderfri med en utringande gitarrmelodi som knäcker men den når inte nämnda låts höjder. Det är liksom svårt att inte komparera. Men den fick en egen EP – som erbjöd än fler spår. Tack, tack.
25. On Your Side (Never Follow Suit)
När jag hörde On Your Side för första gången var jag toksäker på att den skulle spelas på varannan popklubb runt om i landet hela den nästkommande våren. Utan att ha gjort en genomgående kvantitativ undersökning av det hela verkade det inte bli så. On Your Side hade ett beat som lät som ett snabbt pumpande hjärta, massvis av stråkar och kändes, precis som Duncanson sjöng, ostoppbar i sin framfart. Dess plötsliga slut var kanske det enda som hindrade den från att blomma ut till en verklig dansgolvshit.
24. Heaven’s On Fire (Clinging to a Scheme)
Tjäders keyboard har sällan haft mer gemensamt med vissa av Sincerely Yours akter än här. Clinging to a Schemes stora succé blev Heaven’s On Fire – som fick massor med nationell radiotid och omskrevs i nästan varje alternativt musikmagasin som var värt att läsa. Balearisk, rytmisk och med en mycket klar produktion befinner sig singeln långt ifrån The Radio Dept.s startposition. Det kanske mest intressanta är annars samplen i början av låten där Thurston Moore säger följande: “When youth culture becomes monopolised by big business, what are the youth to do?” Genom att starta en av sina rakaste singlar på det viset signalerade The Radio Dept. att de inte längre tänkte tona ner sina politiska åsikter eller dra sig från att diskutera det i media. I och med releasen av Clinging to a Scheme anar jag ett skifte i hur bandet förhåller sig till ämnet – både i intervjuer och på scen – vilket inte minst skulle visa sig med det efterföljande The New Improved Hypocrisy-släppet.
23. I Wanted You To Feel The Same (Pet Grief)
Låten är egentligen knappt märkbar. Helt odramatisk, fri från stora gester. Och framför allt inga omskrivningar. Texten är så naken att den lika gärna hade kunnat vara sjungen på svenska:
Jag tröttnade på vårt spel, jag önskar att du kände samma sak, sa jag att jag gillade dig på planet?, jag önskar att du kände samma sak, jag önskar att du kände samma sak, det krossar mitt hjärta att säga men när jag hade ont önskade jag att du kände samma sak, men inget når dig riktigt, jag kan inte fatta att du inte kände någonting, jag önskar att du kände samma sak.
Och så rullar bara låten ut och tystnar, precis så som det oftast är i livet. Vardagsmelankoli har alltid varit ett bra sätt att beskriva The Radio Dept. på men just här når det nya höjder.
22. This Past Week (This Past Week)
Det har talats mycket om hur försenad Clinging to a Scheme blev. Få har nämnt hur utdragen processen med This Past Week var. EPn blev bandets dittills jobbigaste projekt och försenades flera gånger i jakten på den perfekta detaljen. Det långa, sorgliga titelspåret är ett utmärkt exempel på vilken oerhört genomarbetat verk This Past Week är. När låten lunkat på i en monoton takt ett bra tag och når 3:25-märket kopplas en ekande bastrumma på. Den skulle i dag kunna ha varit uppstarten till en Andy Stott-låt. This Past Week är fullt av sånt där.
”And though I’m happier now I always long somehow”. Det är ju den raden som 95% av alla människor som skriver om flykt, stadsbyte, åldrande, föryngring, eskapism, ja, saknad, längtan, nostalgi och sentimentalitet, egentligen ville skriva. Ingenting kan få mig att inte tro det. Det enda jag har problem med är att alla jävla 70- och 80-talister har fått den här låten till skänks medan vi som föddes lite senare fortfarande inte har fått någon motsvarighet i 2005. Tills det inträffar är 1995 en utmärkt nationalsång även för yngre individer som sällan finner total ro i nuet. Det lär den vara oavsett vad framtiden erbjuder. 1995 markerar för övrigt starten på den sinnessjuka avslutningen låtar Lesser Matters kan skryta med. Inte konstigt att det anses vara ett av de stora svenska popmästerverken när man lyssnar igenom de sista lysande sex spåren.
20. Lost And Found (Lesser Matters)
Det är svårt att placera den här låten i en sån här dum lista och vara nöjd med valet. Lost And Found är nästan två olika låtar. De första två minuterna känns i slutändan som en lång väntan på Lesser Matters atmosfäriska avslutning. Det låter som att Duncanson sjunger om en drogberoende person som blivit lämnad av sin partner. ”I’ll see you some day”, om och om igen, är det sista han yttrar innan en simpel men omskakande gitarrmelodi varsamt bär ut låten under den sista en och en halv minuten. Jag kan inte föreställa mig ett mer passande avslut. Lost And Found, Too Soon och Keen On Boys är de enda tre låtarna på debuten som medlemmen Martin Larsson varit med och skrivit.
19. The Worst Taste In Music (Pet Grief)
Det finns kanske låtar på Pet Grief som bärs upp av starkare texter och mer anmärkningsvärda arrangemang men The Worst Taste In Music bör tillskrivas skivans ankarroll. Det är en av deras få obestridliga hitlåtar med ettriga elektroniska beats, ett svepande täcke till synthslinga och en mjukt sjungen text om någon som söker tröst i en före detta partners dåliga musiksmak. En av bandets mest älskade låtar och en som väldigt väl demonstrerar vilket markant soundskifte bandet gick igenom efter debuten.
18. It’s Been Eight Years (Lesser Matters)
Under leveransen av raden ”I want something I can’t have” låter det som att det finns en vägg mellan Duncanson och lyssnaren. Eller bara massor av tid. Tidigare i låten uttrycker han sin önskan om att få resa i tiden men under den här i grunden rätt klassiska kärlekslåten verkar sångaren så långt bort i tankarna att det känns som han nästan lyckats. Sannolikt en sjukt dålig idé att sätta på den här låten om du fått ett hjärta krossat och inte lärt dig leva med det än. Fan, år 2003 var The Radio Dept. stundtals autistiskt deppiga.
17. The Video Dept. (Clinging to a Scheme)
Är det någonting som kännetecknar låtarna på Clinging to a Scheme är det deras smakfullhet. Till skillnad från de tidigare två väldigt enhetliga fullängdarna var Clinging to a Scheme spretig och hämtade inspiration från varje utgivning de gjort fram tills 2010. Till det adderades nya arrangemang och rytmer som finputsats till perfektion. Det blir inte minst tydligt på The Video Dept., som är en mer städad kusin till bandets debutskiva. Den är desperat men också nästan lycksalig och påminner inte så lite om New Orders Ceremony. Den bästa känslobalansen på hela albumet – och den roligaste låttiteln.
Inledningsspåret blev min personliga introduktion för The Radio Dept. Ett nästan fyra minuter långt instrumentalt intro låter som en dålig start på en vänskap. Som att det finns bättre presentationer av ett sound. Men jag vet inte. It’s Personal är sex år senare fortfarande ett av de mest förhäxande förstaspår jag har hört. Vibrerande, varnande och omåttligt tung. Som om synthslingan förföljs av ett sorgset eko. Eller ett ankare. It’s Personal bär vissa drag av The Cures Disintegration-period men påminner kanske än mer om M83s tre första skivor. På låten som följer öppnar Duncanson munnen på titelspåret och sjunger om en tjej han inte kan få. Låten framstår i jämförelse med It’s Personal som euforisk.
15. Pulling Our Weight (Pulling Our Weight)
Bandets kanske allra populäraste låt bland fansen kommer från en EP där övriga låtar blivit lite överskuggade. Titelspåret har snott åt sig det mesta av glansen – bland annat med draghjälp från nämnda Marie Antoinette – vilket inte är helt oförtjänt (även om femspårsverket är fullt av starka spår). Pulling Our Weight är en av bandets renaste kärlekslåtar med ett underbart gitarriff och ett stadigt beat. Som en klassisk indielåt från 90-talet. Och visst, Pulling Our Weight har exempelvis flest plays på Youtube av bandets verk men till skillnad från konkurrenten Heaven’s On Fire känns det som den representerar bandets sound till fullo. Egentligen en låt som man kan känna borde vara lika populär att spela ute i Sverige som Håkan Hellströms eller Broder Daniels största hits. Men, och det har väl alltid varit The Radio Dept.s lott lite, så har aldrig riktigt blivit fallet.
14. A Token of Gratitude (Clinging to a Scheme)
När man väntat en hel bandlivstid på att Johan Duncanson bara ska sjunga att han älskar någon fungerar A Token of Gratitude som ett slags oöverskådligt crescendo. Det har funnits så många formuleringar man tagit till sig om kärlek och känslor i största allmänhet – men det dröjde ända tills Clinging to a Scheme innan han sjöng det. Och hur löjligt det än låter blev förstakänslan liknande den när en person man håller av säger det för första gången. ”Do i love you? / Yes, i love you / But easy come, easy go”, viskar Duncanson fram helt löjligt ömtåligt över en simpel men direkt vibrerande atmosfär. Låten innehåller till och med ett pingisljud och ett ambientliknande outro som inte vill ta slut. Den har allt(/en hel del)!
13. We Climb The Wired Fences (Pulling Our Weight)
Herregud, den titeln och de fyra första raderna. We Climb The Wired Fences har, som fans poängterat, vissa likheter med teman från spelserien Final Fantasy, men i så fall om det har körts genom en mullrande noisekvarn. Jag fullkomligt avgudar oljudet de gnider ur sina instrument 2:15 in och hur det så småningom övergår i ett ljuvligt beat som sedan följer med låten till dess ände. Jag och min äldre syster har ofta lyssnat på den här låten tillsammans i bilen – av någon anledning upptäckte hon bandet med Pulling Our Weight och stannade sedan där – och jag föreställer mig att det är ett väldigt bra sätt att lyssna på The Radio Dept.
12. You Stopped Making Sense (Clinging to a Scheme)
”Årets Novellpristagare är en subtil kritiker av maktens eviga arrogans. Över tio år i lågmäld opposition har gjort honom till en mästare på de små ordens stora tyngd.” Så löd motiveringen när Johan Duncanson år 2010 erhöll tidningen Novells pris som främjar det goda berättandet i låttexter. Han sållade sig till den fina men lilla gruppen prismottagare bestående av Annika Norlin och Alexis Weak med låten You Stopped Making Sense. Och den är mer än bara sin hänförande låttitel. Trion har genom karriären haft en förmåga att avsluta med en låt som svävar med en i ens medvetande långt efter att skivan tystnat. You Stopped Making Sense är inget undantag.
11. The New Improved Hypocrisy (The New Improved Hypocrisy)
Den andra kängan mot alliansen släpptes i samband med riksdagsvalet 2010 men hade debut en längre tid dessförinnan. Bandet inkluderade vid ett par tillfällen låten i sitt liveset och spåret cirkulerade på en livebootleg från en spelning i New York ett längre tag. The New Improved Hypocrisy är mer en konkret kampsång än den satiriska Freddie And The Trojan Horse och har visserligen en del gemensamt med Pet Grief men bär tydligare drag av 90-talsshoegazeakter som Pale Saints och Chapterhouse. ” And who needs integration / When we’ve got isolation?”. Högerblocket vann riksdagsvalet men i Mange Schmidt-konkurrens tog vänsterblocket hem ”bästa vallåt”-kategorin tämligen enkelt.
![[The+Radio+Dept.jpg]](http://2.bp.blogspot.com/_4AliyzbHyvA/S5fqqihudiI/AAAAAAAAFvE/Bpz8BninnUQ/s1600/The%2BRadio%2BDept.jpg)
10. Strange Things Will Happen (Lesser Matters)
Genom hela artikeln har det varit Johan Duncanson som stått i centrum. Daniel Tjäder har nämnts. Den tredje medlemmen – och den mest involverade tillsammans med Duncanson – är Martin Larsson. När Lesser Matters gjordes såg uppställningen lite annorlunda ut. Tjäder var inte en del av bandet (han blev en medlem efter att han intervjuat bandet för Nöjesguiden). Elin Almered – som tillsammans med Duncanson och Tobias Leander 1995 startade grunden (då betitlat Radiodepartement) till vad som så småningom blev bandet – fanns med i projektet. Strange Things Will Happen är den enda gången Almered gör sin närvaro tydlig. Det är en optimistisk sång, men på ett mycket bitterljuvt vis. [ingenting] har gjort en svensköversatt cover på låten, Skumma saker, som definitivt är värd att kolla in.
9. Deliverance (This Past Week)
”And they don’t know you / Not like I know you” är en rad jag tror stämmer överens väl med mångas relation och inställning till The Radio Dept. I mina sämsta stunder kan jag känna samma lite elitistiska sak till bandets musik. Deliverance är en del i den långa raden av bandets förbisedda låtar och innehåller bland annat en melodisk synthslinga att dö för. Det är svårt att tyda Duncansons text men plockar man ut fragment är det lätt att tolka Deliverance som en kaosartad och nästan paranoid flykt in i berusningen och ut i staden. Ungefär så låter den också.
”Va, vad sa du?” ”Blev det bra?” ”Jag tror det.” Ja, jo, det blev en av de snyggast mixade och producerade låtarna ni någonsin har gjort. Gitarrerna vrålar. Trummorna kraschar ner, men ligger så pass lågt att de inte alls tar över. Tempot är rusande. Sången kontrasterande lugn. I raketen Ewan stämmer bara allting – och precis som den korthuggna dialogen på slutet indikerar låter det som att den spelats in i en tagning. En av The Radio Dept.s mest energiska låtar.
7. Never Follow Suit (Clinging to a Scheme)
När The Radio Dept.s mest Saint Etienneiga melodi någonsin halvvägs in får motorstopp, tonas ned, följs av en sample från hiphopartisten One Be Los låt Unparalleled som diskuterar graffitins betydelse för dess konstnär, och sedan får tillbaka sitt baktaktspiano igen antar Never Follow Suit konturerna av någonting annat än bara en låt. The Radio Dept. har erkänt att de försökt skriva dansmusik trots att de aldrig gått på klubb själva och på låt nummer fyra av deras senaste album är det som om de kom över hela receptlådan. Unparalleled-lånet allena är nog för tio danser av tio.
Jag skrev att It’s Personal var den första låten jag hörde. Det var tack vare den numera nedlagda sidan Dagens Skivas Pet Grief-recension, som gav den full pott. Jag minns att jag laddade ner skivan direkt efter att jag hade läst klart och började med att lyssna på introt tio gånger innan jag hoppade till Every Time. Recensenten skrev att det var en av hennes topp fem favoritlåtar någonsin. Förmodligen ett konstaterande jag i dag skulle titta lite tveksamt på i en professionell recension men då lät det otroligt tilltalande. Och det stämde ju faktiskt. Every Time brukar sällan nämnas först när Pet Grief diskuteras men sättet den kickar igång på är ett av mina favoritögonblick från hela deras diskografi. Lesser Matters var visserligen betydligt mer shoegazeinriktad som helhet men Every Time kan vara det närmaste de kommit ett ljusare My Bloody Valentine. Texten är skivans mest kryptiska, vilket går hand i hand med hela låtens känsla.
5. Keen On Boys (Lesser Matters)
Historieförloppet som rullas upp framför ögonen på en i Keen On Boys kan mycket väl vara det mest fängslande Duncanson har skrivit. Låten handlar om två vänner, den ena homosexuell, den andra heterosexuell, och en till synes nervös och trevande natt tillsammans. En kyss, en fråga, en säng som byts ut mot en gästsoffa och ett tyst matbord morgonen därpå. Den centrala raden ”He said that he couldn’t resist / And was I aware of what I missed?” går i repris även i den sista versen och förstärker känslan av (framför allt sexuell) förvirring ytterligare. Det är en mycket känslig relationsscen som The Radio Dept. dränker i ett av sina snyggaste oljud i karriären. Det skälver, på mer än ett plan.
Att det här är en b-sida är ännu svårt att ta in. Messy Enough har många gånger varit ett inslag i The Radio Dept.s konserter – och på så sätt ändå uppnått lite av en kultstatus – men är på tok för okänd för sitt eget bästa. Med sin allvarliga ton, den stegrande strukturen och sitt bärande under till gitarrslinga kontrasterade den kraftigt från huvudsingeln David och tog ärligt talat lite över showen. Trots detta har studioversionen litet att hämta mot vissa av de bootleg-inspelningar som finns från tidiga framträdanden. Låten har utvecklats och gjorts om under tid, på gott och ont. Trots det är Messy Enough en hjärtdefibrillator till spår. Drone-/ambientmusikern thisquietarmy från Kanada spelade för övrigt i höstas in en annorlunda cover på låten.
3. Where Damage Isn’t Already Done (Lesser Matters)
På Last.fm skriver användaren djsaint ”The most perfect pop song ever committed to 4-track cassette” om låten. Det är ett lite sensationslystet citat men om jag skulle skriva något om Where Damage Isn’t Already Done skulle summan förmodligen vara densamma. Gitarrmelodin är en direkt klassiker, en sådan man känner igen på en promille av en sekund när låten sätts på. Faktumet att den första ”riktiga” låten från Lesser Matters räknas igång med trumpinnar och röst är också lite roligt. Duncanson formuleringar är ovanligt poetiska här. Det passar honom.
2. The City Limit (Pulling Our Weight)
Sofia Coppolas suveräna film Lost in Translation har ett antal fina scener där populärkulturell musik och visuella bilder kompletterar varandra och förstärker huvudpersonens alienerade känsla till staden Tokyo och dess invånare. Utöver användandet av till exempel Just Like Honey och Alone in Kyoto innehåller den också en taxiresa tonsatt av My Bloody Valentines mästerverk Sometimes. Det är en av de bästa filmscener jag vet. Låtens brus påminner om hur ens huvud kan kännas i en taxibil på väg hem från en kväll ute, med neonskyltar som rusar förbi utanför fönstret. The City Limit är likadan. Det är ingen tillfällighet att videon som länkas för låten ovan inleds med en George Clooney som ger lite för mycket pengar till en chaufför och säger att han bara ska köra. The City Limit är den längsta låten The Radio Dept. har gjort och den känns som ett enda stort panoramafoto. ”Don’t drop me off just yet, it’s too safe”, sjunger Duncanson. När man är uppväxt i en småstad, som jag är, låter The City Limit som en enda lång verklighetsflykt. Popen är alltid bäst när den längtar bort.
1. Let Me Have This (This Past Week)
Billy Rimgard skrev om det på min svenska favoritsida Throw Me Away. Han skrev 21 kapitel om svensk indie mellan 1999-2009. Det är texter som alla har utgångspunkt jag och jag älskar dem för det. Första kapitlet börjar i Malmö och The Radio Dept. har släppt en sjua med låten Against The Tide. Kapitel tolv handlar om This Past Week.
Det allra sista kapitlet i den långa, långa följetongen heter Let Me Have This.
”För det vackra med popmusik, det som gör det värt att ta sig an ett omöjligt projekt med en text som man vet aldrig kan bli komplett, är att den aldrig gör några bokslut”, skriver Billy.
Let Me Have This är det sista spåret på EPn This Past Week från 2005 (den fanns med redan på Bus EP – vilken bara släpptes i promosyfte – från 2002 men i demoformat). Det finns en intervju någonstans på internet där Johan Duncanson pratar om just den låten. Jag hade länken bokmärkt på min förra dator och läste hans beskrivning många gånger. Sedan kraschade den och adressen försvann med elektroniken. Det var några år sedan och minnet av de exakta orden har blekts ut. Johan kanske skulle formulera sig annorlunda i dag men då pratade han om låten som en hägring. Let Me Have This är att komma till en punkt i livet där man bara kan slappna av.
”This could be the final song/ Cos’ I think I have it all”
Det är en låt om att äntligen kunna sluta göra musik – för att man inte behöver den mer. För The Radio Dept. har musiken alltid varit nödvändig. Kanske ett smärtstillande mot vardagen. Deras popmusik har aldrig gjorts av ett gäng människor som varit tillfreds. Vare sig det handlat om politik, eskapism eller kärlek har det som tagits upp skavt. Gjort ont. En önskan om något annat.
Man kan säkert göra popmusik baserad enbart på positiva känslor, jag tror på vad du säger, jag tror att det är fysiskt möjligt. Men inte för The Radio Dept. I den upprymda slutscenen lägger trion från Lund av. Bokslutet uteblir.
Kanske kommer de dit någon dag, vaknar upp en måndag och är nöjda. Kanske inte.
I slutändan vill vi ju alla vara lyckliga.
Jag har aldrig funnit ett band som bättre förmedlar den strävan än The Radio Dept.