Få indierockband idag skulle släppa en två- och en halvminuterslåt för att sedan se den detaljstuderas i en mindre avhandling. Men Speedy Ortiz frontas av sångaren och gitarristen Sadie Dupuis, som på samma gång axlar rollen som en av de mest litterata och intressanta låtskrivarna i sin genre. Med eller utan sin master’s degree i poesi är hon lika mycket av en poet som av en musiker – på 2013 års debutalbum Major Arcana var hennes texter komplexa i linje med de dissonanta ljudharmonier hon byggde upp med resten av bandet, medan det skenande gitarrspelet påminde om nittiotalsakter som Pavement, The Breeders och Dinosaur Jr. Sedan dess har Speedy Ortiz fäktats mot de många ”nittiotalsrevival”-teoretikerna av vår tid, släppt EP:n Real Hair och turnerat med nämnda The Breeders såväl som Pavements Stephen Malkmus. Och någonstans i tumultet efter genombrottet satte sig Dupuis ner och skrev uppföljaralbumet Foil Deer, där hon gräver djupare ner i sig själv men samtidigt höjer blicken mot samhället omkring henne.
För medan debuten till stor del var ett breakupalbum är det en annan typ av uppbrott Dupuis adresserar på Foil Deer. I en intervju berättar hon att hon tröttnat på att sjunga om sina ex, på att skriva låtar till personer som inte förtjänar dem och att Foil Deer är ett album om ”cutting out bullsh-t and taking care of yourself”. I hennes skottlinje står maktstrukturerna i samhället och framförallt den sexism hon själv drabbas av. På Raising the Skate är formuleringarna mer direkta än någonsin, och i sitt självhävdande uppenbart influerade av bandets intresse för hiphop: ”I’m not bossy, I’m the boss / Shooter, not the shot / I’m chief, not the overthrown”. Texterna är feministiska på Holes sätt snarare än Bikini Kills – Speedy Ortiz viftar sällan med plakat utan sätter istället ner lyssnaren i mer eller mindre destruktiva maktsituationer. ”Walking ’cross the threshold and he takes my hand / Said he’ll promise to like me if I stand in the light” sjunger Dupuis undergivet i Dvrk Wvrld för att i My Dead Girl dissekera kvinnors möjligheter att vara självständiga såväl som komplexa. ”The me that you knew, that was some other me / Brain like a sphinx but got nails like a prom queen”. Det är ett fokusskifte som gynnar Speedy Ortiz själva såväl som oss som delar deras värld.
Även som bandkonstellation hinner man se sig om åt många håll under Foil Deer. Producenten Nicolas Vernhes, känd för att ha jobbat med många av Deerhunters album, har kopplats in för att binda ihop ett Speedy Ortiz som faktiskt får ett andraalbum att låta kul och totalt okomplicerat. Ofta byter bandet ut de nittiotalsmassiva ljudmattorna mot skira, komplexa gitarrslingor i stil med Radioheads In Rainbows, för att i The Graduates – en låt om Dupuis vänskap-nu-förhållande med Cloud Nothings-frontmannen Dylan Baldi – för första gången använda sig av en synt. I flyktiga Swell Content får de lust att spela poppunk en stund medan man i Puffer introducerar sin första rock-R&B-låt. Som konsekvens låter Foil Deer ofokuserat, där debutalbumets stora styrka – balansen mellan det skevt förvridna och det lättillgängligt raka – ofta istället slår över i antingen eller. Men ännu mer är det produkten av en låtskrivare som slutat använda förgiftande bitterhet som drivkraft, av ett band som varken blickar tillbaka på inrutade gitarrgenrer eller det nittiotal de växte upp i – och som aldrig känns ointressanta att lyssna på.