Spelglädjen överglänser enfaldigheten
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Miss Li

Konsert & Kongress, Linköping

Betyg: 7/10

När Linda Carlsson i fjol släppte sitt femte album som Miss Li, Beats and Bruises, visade hon upp en helt annan sida av sig själv än den barnsligt gladlynta pianopop som hon gjort sig känd för. Albumet var mörkt, både visuellt och musikaliskt, och Carlsson valde den här gången att porträttera sina brustna förhållanden med mascara rinnande nedför kinderna och ett ansiktsuttryck som faktiskt vittnade om riktig smärta, istället för att gömma problemen bakom ett ansträngt leende och fortsätta spela sina baktakter på pianot som om ingenting hänt. Bekymmerna kändes verkliga, och albumet drog också mer mot soul än mot pop.  Självklart var Beats and Bruises därför, enligt min mening, Miss Lis absolut bästa album. På årets uppföljare Tangerine Dream (referensen till de tyska electropionjärerna syns ingen annanstans än i titeln) har hon återgått till retropopen, och allt är som vanligt igen.

Jag har alltid tyckt att Miss Li gör sig mycket bättre live än på skiva. Det är ingen sliten klyscha i det här fallet. Linda Carlssons personlighet är älskvärd och utstrålningen kan charma vem som helst. Med sitt kompband intar hon Backstage-scenen på Linköpings Konsert & Kongress. Det är blandat klientel. Somliga ser ut att ha kommit direkt från jobbet; de är medelålders med kostym, andra är studenter som unnar sig en fredagskväll fri från tentapluggande, och längst fram står poparna; de flesta kvinnliga. Publiken är betydligt mer mångfacetterad än den musik Miss Li och hennes band bjuder på. Det är enkla barréackord i dur och pianot låter för det mesta likadant som i föregående låt.

Carlsson försöker med jämna mellanrum förgäves få den ganska återhållsamma publiken att sjunga med, men på scenen är det desto mer liv. De sex musikerna trängs om det lilla utrymmet som finns, men de gör det hjärtligt. Spelglädjen, som enligt Carlsson beror på att de får spela nya låtar, går inte att ta miste på. Trots att ingen i publiken verkar ha större koll på det nya materialet, inklusive mig, är det fortfarande det som lyfter stämningen mest. Enkelspårigheten i musiken överträffas av den oinskränkta upprymdheten hos personerna på scen. ”Sonny Boy” Gustafsson, tillika Carlssons medhjälpare i låtskrivandet, hamrar intensivt på sin gitarr, och bredvid honom står en viss Lars, som ledigt växlar mellan saxofon, gitarr och flöjt. Ståbas och synt berikar ljudbilden, tillsammans med en oerhört skicklig trumslagare som får glänsa med ett solo; den enda intressanta passagen i en oerhört urvattnad Ba Ba Ba.

Just Ba Ba Ba (med sin lobotomerat dåliga lyrik) är ett bra exempel på att lyckan över att få spela nytt överglänser igenkänningsfaktorn i hitsen. Påståendet förstärks ytterligare när det blir tydligt att den enda höjdpunkten i Oh Boy är när alla börjar spela i olika tonarter, och skratten sprider sig långsamt i publiken i takt med insikten om att det görs medvetet. Vidare är en av de absolut viktigaste sakerna med Miss Lis liveframträdande hennes röst. Linda Carlsson blåser liv i musiken med sin känsla, som bäst i de hängiga soullåtarna från Beats and Bruises. Den karaktäristiska babystämman spricker ibland, medvetet och effektfullt, och mognar då betydligt. Exempelvis i Forever Drunk, som är och förblir Miss Lis starkaste låt med sin sugande saxofon och känsliga text. Efter en bombastisk final som följer konstens alla regler, tackar Linda Carlsson och hennes band för sig. När vi går mot garderoben slås jag av att hon kanske ska vara så där överjordiskt glad hela tiden, för jag inser i samma stund att det smittat av sig på mig. Jag har just haft jävligt KUL, mer än jag trodde på förhand, och jag hoppas att Miss Li och hennes band kan hålla liv i den imponerande spelglädjen resten av turnén. Förhoppningsvis tjatar de heller aldrig ut Forever Drunk till samma grad som Dancing the Whole Way Home.