Spielbergs
Distant Star

2 maj, 2018
Recension av Jonathan Bonn
8

Den som gör en snabb googling på bandet Spielbergs får, inte direkt oväntat, en hel drös träffar på regissören Steven Spielberg. Om man däremot googlar Spielbergs + valfri låttitel från den norska trions debut-EP Distant Star dyker det upp en hel del. Även om EP:n marknadsförs som ny tycks en majoritet av låtarna ha existerat på internet i någon form tidigare. En Genius-sida här, ett blogginlägg där, till och med döda Spotify-länkar dyker upp titt som tätt. Bandets (eller möjligtvis skivbolagets) mål tycks vara att tydliggöra sitt första släpp som någonting mer sammanhängande än en fem låtar lång best of-samling.

I ärlighetens namn hade dock Distant Star, bortsett från längden, mycket väl kunnat vara en best of-samling. På EP:ns fem spår levererar nämligen Mads Baklien, Stian Brennskag och Christian Løvhaug en dos emoklingande indierock laddad med en explosivitet som lätt kunnat sätta en hel arena i gungning. Det sena 00-talets gitarrindie får agera referensram, och influenserna från band som Japandroids och Johnny Foreigner är som sammet för öronen för alla som saknar den återupplivning av genren som lär dröja åtminstone ett par år till. Inledningssalvan We Are All Going to Die manglar sig in från första sekund med gitarrmattor av fullständigt dionysiska mått och trummor som hamrar på som kulsprutor. ”This song fucking rules so fucking hard”, tycker kritikersfärens meste emo-tyckonom Ian Cohen, och det är svårt att inte hålla med honom när låten fullkomligen exploderar i en fyra och en halv minut lång, konstant adrenalininjektion. Det är, för att vara frank, ett jävla sätt att inleda sitt första släpp någonsin.

Titelspåret innebär också en djupdykning ner i en ocean av antemiska gitarriff och fladdrande, Crying-lika syntslingor. Det ligger en slags ungdomlig energi över bandets musik, och med reservation för att stämpeln ”ungdomlig” mest brukar sättas på musik där upphovspersonerna är allt annat än purunga så sprudlar ändå Spielbergs av opretentiös, genuin energi. Och det ligger kanske något i det, att det krävs en viss ålder och ett visst mått av livserfarenhet för att släppa alla spärrar och inte rädas hjärtat på huden-känslorna, ”whoa-oh”-refrängerna och rock’n’roll-attityden. Japandroids har gjort det, Beach Slang likaså (jag menar, försök bara hitta en person som sjunger punklåtar om att vara tonåring och kär mer frekvent än cirka 40-årige Alex James), och Spielbergs gör det också med bravur. På det nyss nämnda titelspåret tar sig den brinnande ivern uttryck i EP:ns allra rakaste, mest känslosvallande refräng. ”We could be perfect / … / We could be soulmates” låter så längtande och lekfullt enkelt, men känns så grandiost när det sjungs över årets kanske instrumentalt starkaste indierock. George Bernard Shaws klassiska citat ”Youth is wasted on the young” kanske har en viss relevans i sammanhanget.

Spielbergs gömmer dock ännu fler ess i rockärmarna. EP:ns hörnsten Ghost Boy är en åtta minuter lång kioskvältare till låt, som visar att Spielbergs inte är rädda för att flörta med postrocken när situationen kräver det. Det är en imponerande bedrift att få åtta minuter att förflyta så snabbt, och det är menat helt i positiv bemärkelse. Omåttligt vackra Setting Sun befinner sig samtidigt någonstans i skärningspunkten mellan U2 anno The Joshua Tree, Kent och The World Is a Beautiful Place and I Am No Longer Afraid to Die. ”Tändaren i luften”-emo har sällan låtit bättre.

Trots den ofrånkomliga allvarsstämpeln som kommer av att nämnas i samma mening som ordet ”emo” så föddes inte Spielbergs ur någon strävan efter att skriva tung, emotionellt svårtillgänglig musik. Snarare var det ett sätt för de tre ex-musikerna att hitta tillbaka från nio till fem-livet till replokalen, och som de förklarar i den tidigare nämnda intervjun med Cohen var de enda två kraven de satte på sig själva att ha kul och att ha noll förväntningar. Det skulle visa sig vara ett framgångsrecept, för Distant Star präglas av en alldeles särskild genuinitet och skaparglädje. Samhällsrelevansen och potentialen för djupgående thinkpiece-recensioner är dock i princip är noll, men utan att ta cred från all banbrytande, världsomvälvande musik som vår samtid ofrånkomligen ger upphov till så är det ändå skönt att ibland kunna grotta ner sig i något där budskapet tillåts komma i andra hand. Och som sagt, trots att genren stundtals kan framstå som djupt seriös och allvarsam märks det att Spielbergs mest av allt har roligt – att låtarna råkar vara fantastiska blir som ett extra plus i kanten. Och när deras första släpp sätter ribban så här pass högt väcks nästan en liten oro, för vart tar man egentligen nästa steg efter en urladdning som detta?

Skivbolag: By the Time It Gets Dark

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2785 [name] => Spielbergs [slug] => spielbergs [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2786 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 2 [filter] => raw ) )