Spielbergs
This Is Not the End

13 februari, 2019
Recension av Jonathan Bonn
7

Ibland tycks saker dyka upp där man minst anar det. Case in point: det oväntade faktumet att en av 2018 års mest slående debuter släpptes av en indiepunktrio från Oslo. Att Spielbergs redan 2016 skapat svallvågor i hemlandet märktes föga i Sverige – precis som min kollega poängterar i sin intervju med bandet är det musikaliska utbytet med vårt grannland ofta betydligt mindre än vad man skulle kunna förvänta sig. I och för sig är Spielbergs nyfunna hype långt ifrån begränsad till Norden – tvärtom har lovorden haglat in från alla hörn av världen. Det som började som ett förväntanslöst hobbyprojekt, och ett sätt för de tre ex-musikerna Mads Baklien, Stian Brennskag och Christian Løvhaug att väcka den kreativa gnistan till liv igen, har plötsligt blivit en internationell angelägenhet.

Redan på förra årets debut-EP Distant Star visade Spielbergs prov på sin genrefluiditet, när bandmedlemmarna blandade och gav från sin breda katalog av erfarenheter från tidigare projekt. Indierock, posthardcore, punk och postrock rymdes alla under samma paraply, och när bandet nu tar steget till en fullängdsdebut med This Is Not the End är det återigen en mångsidig samling låtar de bjuder på. EP:ns två vassaste spår Distant Star och We Are All Going to Die har återigen fått ta plats på albumet, där de även denna gång utmärker sig som de allra främsta orsakerna till Spielbergs raketartade framgångar. Lika omedelbara och slagkraftiga som de nyss nämnda låtarna är det fuzzdränkta öppningsspåret Five on It och poppunkpärlan Bad Friend, som med sina tydliga blinkningar åt andra vågens emo inte hade låtit helt malplacerad på en The Get Up Kids-skiva från omkring millennieskiftet. Spielbergs sparar sällan på krutet, men de fördelar det däremot jämnt över albumets 49 minuter. Att ena stunden vaggas in i Familiars svallade crescendo-lugn och nästa stund bli knockad av posthardcore-släggan You All Look Like Giants hade kunnat vara en nackdel, men i Spielbergs händer blir de skarpa kontrasterna snarare en tillgång.

Albumets förstasingel 4AM bjuder på lika delar explosiv gitarrattack och bitterljuvt tillbakablickande på ungdomen – “I just sit in here while it comes back to me”, sjunger Baklien, innan han konstaterar att “I feel like giving up”. “Being familiar / That’s not good enough for me”, framhåller han under Familiar. I mångt och mycket verkar det som att det är just den känslan bandets själva existens beror på – en längtan bort från den bekväma tristessen. “Den röda tråden på skivan är vardagsångest och vardagsgnäll”, säger Baklien till Dagsavisen. Utan överdrift kan man konstatera att det verkar slå an en och annan sträng hos både åldrande punkare och en nyfrälst indiepublik, precis som (ursäkta den uttjatade jämförelsen) Japandroids lyckades med för tio år sedan. Något becksvart mörker är det aldrig fråga om, men avslutande Forevermore fungerar ändå som en slags antites till det nyss nämnda temat. ”In the beginning / Back in the day / I was a problem / You were a saint”, sjunger Baklien över en stenhårt fuzzad gitarrslinga och Stian Brennskags malande basgång. Det följs snart av konstaterandet att ”Everything falls into place” – insikten att ungdomen faktiskt är något av ett tveeggat svärd, och att det ibland faktiskt inte är så illa att byta långa nätter och tröstlöst sökande efter mening mot stabilitet och stillsamhet.

Under de inledande månaderna fram till albumsläppet höjde Spielbergs insatserna rejält med fantastiska släpp om vartannat. I viss mån faller de dock på eget grepp när de redan på förhand spelat ut många av albumets starkaste kort, just i form av återanvända EP-spår och singlar. Formtoppar finns det med andra ord gott om, men när de allra högsta redan funnits tillgängliga i åtskilliga månader blir helhetsintrycket en aning naggat i kanten. Bandet har tidigare visat med besked att de kan sin postrock (lex Ghost Boy), men når inte riktigt hela vägen fram när de växlar ner tempot på McDonald’s (Please Don’t Fuck Up My Order). Det är en dock en bedrift i sig att skriva en djupt seriös låt om att få fel beställning på Donken – kanske är det en övertolkning att kalla det en metafor för ett förhållande med kommunikationssvårigheter, men det är en problematik sedd ur ett vardagsperspektiv som inte alls känns främmande för Spielbergs.

Trots en del mindre, till stor del kosmetiska brister är This Is Not the End utan tvekan ett debutalbum värt att hyllas. Att bandet bildades under de enkla premisserna att ha roligt och att inte ha några som helst förväntningar på framgång lyser igenom i många aspekter av deras skapande. Spielbergs gör musik för sig själva, och att det tilltalar gitarrälskande indiefans är nog mer en välkommen bonus än ett krav. Det återstår bara att se hur bandet förvaltar sin nyfunna hype – känner vi Spielbergs rätt lär de ånga på precis som vanligt, och av allt att döma blir det nog bäst så.

Skivbolag: By the Time It Gets Dark

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2785 [name] => Spielbergs [slug] => spielbergs [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2786 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 5 [filter] => raw ) )