Spinning Jennies @ Dolly’s Steakhouse 21/9
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Spinning Jennies

Betyg: 7/10

Dolly’s Steakhouse

Ett tjurhuvud. Ett antal amerikaflaggor. Ekfanér. En bokhylla med böcker om inbördeskriget. Sydstaternas banér någonstans i periferin. Tung stekdoft från köket, och ölen hälls i stora glas.

Det är som en schablonbild av ett uramerikanskt hak- det är den inte så diskreta, på gränsen till kitschiga inramningen för Dolly’s Steakhouse på Götgatan. Där agerar kvällen till ära Spinning Jennies husband.

Jag har varit deras supporter sedan jag hörde Den som jag en gång var någon gång förra hösten, och sedan Det våras för Werther- det är plattan de släppt- har jag i alla fall någon gång varannan vecka lyssnat igenom den, och den har stått sig. De har även gjort mig hundra kronor rikare vid ett tillfälle.

Det var när jag och en vän slog vad om hur texten i Hon bor i Hammarbyhöjden (som sångaren skrev till fiolspelerskan i bandet) gick; han trodde på det för mig grammatiskt obegripliga:

Hon bor i Hammarbyhöjden, jag längtar redan dit
För det är fyra minuter tar det därifrån och hit,

medan jag gick på:

Hon bor i Hammarbyhöjden, jag längtar redan dit,
Fyrtiofyra minuter tar det därifrån och hit

Ett facebookmeddelande senare var saken biff.

Jag vann. Den segerölens smak var kanske en femtedel så ljuv som den första jag drack på Dolly’s när Spinning Jennies drog igång.

Så mig hade de redan, men det som var rörande att se att denna kväll, på Dolly’s Steakhouse av alla ställen, har fått en ny apostel- i form av Tony. Mer om det snart.

Vi är nog bland den bästa publiken man kan ha just här. Vi sitter vid bordet närmast scenen och stampar i golvet, slår i bordet och glasen, sjunger med i refrängerna och skrålar efter låtar de inte spelat än.

Långa instrumentala partier och ett par instraffade låtar på engelska (där deras musik inte alls låter unik och direkt, utan mer som ett av alla bluesgrassband i mängden av någon anledning) för att seten skall bli tillräckligt långa, är det som känns märkligt.

Det känns märkligt då de är så fyllda av framåtdrift och nyskapande att deras albumlåtar redan känns gamla, trots att det bara är första pressningen. De borde ha material, kan man tycka.

Och så är förstås konstrasten mellan deras texter och socialistiska profil kontra restaurangens inramning stor. I de kretsar som befolkar liknande ”syltor” i Det Stora Landet I Väst känns ju socialism och fackförbund lika välkommet som en pestepidemi.

Däri ligger ju dilemmat med att så att säga spela ”fiendens musik”. Den är svängig, den är bra, den är ärlig. Men dess publik brukar vara stockkonservativ. Tur vi är i Sverige. Hade de förstått vad till exempel låtar som Flexibel och Istid betydde i Mississippi hade antydan till lynchmobb kanske bildats.

Detta vet jag såklart ingenting om. Där är det istället mina fördomar som kryper fram. Men.

Men det är väl tes som möter antites, eller vad nu Hegel skulle sagt om’et. Det funkar i alla fall. Man övertygas.

Och så avslutar vi med min starkaste bild från Spinning Jennies- den av Tony.

Exemplet Tony- det är alltså min vän Tony- är kanske mest talande för hur publiken drabbas av den svängiga bluegrass vi utsätts för. Både de ”galnaste bönderna längst fram”, alltså vi, och familjerna som intar en fredagsstek i all stimmighet, reagerar mer eller mindre som honom.

Han sitter efter halvtid med tårväta i ögonen, ser på mig och säjer: ”Alltså Arvid, det här är bara kärlek”.

Som kronan på verket hade Tony kvällen till ära damlycka. Det innebar att han dagen efter var så glad att han bara pratade spanska- kärlekens språk. Något man kanske kunde klarat sig utan, men man märkte att bandet gjorde intryck.

Ja, alltså det var bara kärlek som skedde där på Dolly’s en senseptemberafton med bluegrass. Spinning Jennies- ta till er dem.