Arena

Spleen United
Roskilde, 4/7 – 2019

Publicerad: 6 juli 2019 av Malcolm Jeppsson

9

Spleen United är en dansk nationalskatt stöpt i laser och tårar. Få akter genom den skandinaviska musikhistorien har lyckats så väl med att balansera det mäktiga och sårbara på ett så kraft- och stilfullt sätt som dem. Texter om vår existens presenterade av en skör men bestämd röst tillhörande frontmannen Bjarke Niemann vävs in i långa syntslingor, pumpande basgångar och drivna trummor som man ibland önskar aldrig tog slut. Kvällens (nattens) spelning i Arenatältet på Roskilde är ett efterlängtat avbrott på den sex år långa tystnaden från den jellingska kvintetten, som kör över publiken med ljud på bästa tänkbara sätt.

Jag står i ett hav av småberusade danskar, alla märkbart äldre än mig. De var tonåringar när Spleen United slog igenom 2005, och många av dem här för att återuppleva minnen. Eftersom att det är första gången jag ser bandet så vet jag inte exakt vad jag ska förvänta mig, men en bredvid mig i publiken försäkrar på sladdrig danska att det kommer bli något att minnas. Luften i tältet är så tjock av förväntan att andningen börjar kännas tung. Publiken börjar jubla bara över att en rökmaskin går igång.

Så kliver de på. Första låten, Spleen Utd., fungerar som en nationalsång för bandet. Det slår mig att den tjocka luften jag upplevde tidigare var någon slags gas, för när bandet slår an en gnista så exploderar publiken. Ingen står still. Det låter precis lika bra som på skiva, multiplicerat med valfri hög siffra. Det känns att det är en återförening jag bevittnar, vilket absolut bidrar till den något extrema publikresponsen, men det här går också bortom nostalgi.

Ljusshowen är makalös. Mäktiga lasrar mönstrade av röken på scen sveper över publiken. Bandet är omgivna av pelare av ljus, som en bur byggd för att hålla kvar åtminstone lite av den energi som produceras och förökar sig mellan medlemmarna. Det märks att de vill detta, att de är nöjda med vad de gör och har gjort.

Kvaliteten är stadigt fantastisk genom hela konserten, även om variationen på soundet är stor. Deras nyare, mer house- och raveinspirerade material bryter av snyggt och behövligt mot deras tidigare, lite rockigare alster. Vid ett tillfälle, under låten Loebner, ställer sig till och med keyboardisten Kasper Nørlund och börjar röja runt på scen, bara för att en liten stund senare få sällskap av två dansare utförandes en koreografi som nästan är lite löjligt festlig. På något sätt fungerar det också.

Valet av avslutningslåt är tyvärr en liten besvikelse. Dansanta Suburbia får nog räknas som deras största hit så det är naturligt att spela den, men en tung ballad (till exempel Under the Sun) hade rundat av spelningen på ett snyggare och mer storslaget sätt. Det klaffar hyfsat oavsett, och att detta är det enda som går att klaga på är också ett bevis på hur bra det är.

Spleen Uniteds musik är som designad för att framföras genom Roskildes massiva ljudsystem. De vet det själva, och vågar vägra tveka, trots att det var länge sedan de hördes live sist. Det märks också att de vill framåt, att de vill utforska nya sidor av sitt skapande. Detta kanske snarare är en pånyttfödelse än en återförening. Oavsett vad så är jag otroligt förväntansfull inför vad de tar sig an härnäst.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 295 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 3165 [name] => Spleen United [slug] => spleen-united [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 3166 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 1 [filter] => raw ) )