St. Lucia
Way Out West, 8/8 – 2014

För drygt två år sedan fängslades vi av den tropiska värme som St. Lucia förmedlade, helt i linje med de associationer som New York-konstellationens namn förmedlar. De varma syntharna är intakta även två år senare, trots att det inledningsvis är en mer orkestral uppsättning som möter våra trumhinnor under deras första visit i Sverige. Till skillnad från många andra projekt som skapar elektronisk pop, där musiken mycket väl skulle kunna komma från ett lysande äpple, är St. Lucia ett tajt, svettigt och vackert komponerat band vars energi smittar av sig på en euforisk publik. Med tanke på att Way Out West mer eller mindre smugit in bandet bland deras klubbakter utan någon närmre presentation är jag förvånad över den enorma uppslutningen, Trädgår’n är nästintill fullt. Men framförallt: publikhavet kokar.

”Alla som någon gång hört Elevate lär vara på plats”, säger en god vän innan bandet börjar måla himlen i regnbågens färger. Och det ligger en sanning i det, vid den här tiden på dygnet vill de flesta mötas av musik som kan få deras fötter att förflytta sig utan några större ansträngningar. Där passar den näst sista låten Elevate och resterande spårs molnsvävande harmonier utmärkt. Det mesta smakar som en cocktaildrink.

Det börjar dock hetta till i uppslukande Closer Than This där publiken om det inte vore för kravellstaketet skulle stormat scenen. Som bäst är emellertid St. Lucia när Västindien gör sig närvarande. Luftiga och svalkande All Eyes On You är snygga ljudkulisser stulna från 80-talet som skulle gjort sig bra i soundtracket till Drive. Framför näthinnan rullar bilden av en takterass i Los Angeles med vackert motljus, en verklighetsflykt dit världen inte behöver Instagram-filter. Trädgår’n funkar nästan lika bra.