St. Vincent har gått från kultfenomen till kultledare. Hennes femte album är det femte steget i samma riktning – mot att bli större, utommänsklig, onåbar på sin tron. Åtminstone är det skenet som ges från MASSEDUCTION, där hon med versaler stavar ut hur det är att äntligen stå på toppen. Det må vara allt hon någonsin strävat efter, men det är samtidigt förbannat ensamt.
Fortsättningen är logisk från den självbetitlade St. Vincent, som kom ut för tre år sedan. Det var inte bara hennes storskaliga genombrott, utan också ett kliv in i rollen som “Near-Future Cult Leader”, som är hennes egna ord för att beskriva den persona hon använde då. Alla album hon tidigare gjort har varsin arketyp, varsitt koncept, men hon menar nu att MASSEDUCTION är annorlunda. I stället för att använda personas att kliva in i, vill hon kliva ut som mer personlig, mer öppen och mer sårbar. Därför är det ändå på sätt och vis en fortsättning av det förra albumets profetiska tematik, förutom att “Near-Future” blivit nutid och kultledaren blivit verklighet.
Även ljudbilden känns igen från senast. Kalla, metalliska, sterila och nästan lite klumpiga syntar ger en robotlik känsla, som futurismen föreställdes på 80-talet. Samma decennium spökar lite här och var, från I Feel Love-arpeggiot i Sugarboy, till den amorösa Prince-funken i Savior. Med det sagt är nästan ingenting strömlinjeformat på MASSEDUCTION. Skivan spretar åt alla håll och kanter, som det kanske kan förväntas när en artist bestämmer sig för att frångå konceptalbumformatet och göra en skiva “om sig själv”, samtidigt som producenter som Jack Antonoff (Lorde, Taylor Swift) och John Congleton (Kendrick Lamar) bjuds in för att öka chanserna att slå stort. Ett fan på ett musikforum kommenterar och träffar mitt i prick: “this is both her trout mask replica and her hybrid theory”, åsyftandes de mest centrala plattorna från arytmiska Captain Beefheart och hans raka motsats, nu-metalbandet Linkin Park. Det unika är att St. Vincent ändå får det att fungera. Hennes galenskap är limmet i fogarna mellan lekfulla klubb-beats, lättledd 10-talsprodd, en tveksam pianoballad och energisk noisepop. Med ett melodispråk som är helt och hållet hennes eget får hon allt att låta som just sig själv.
Som bäst är glimtarna där St. Vincents utommänskliga drömmar faller bort och någonting rått och naket visar sig därunder. Hang on Me, om kraschande taxibilar och dödsdömd kärlek, är ett intro som känns darrande nära. Los Ageless, om att fly till en stad där man känner sig oövervinnerlig och liten på samma gång, är trots sina breda popvisioner ännu mer intim. “How can anybody have you and lose you and not lose their minds too?” sjunger hon i refrängen, blickandes bakåt med sorgsen kärlek och framåt med bestämdhet: när allt man haft känns förlorat kan precis allt stå som insats.
MASSEDUCTIONs viktigaste bult är dock Pills – ingen låt är mer representativ för albumet. På mindre än fem minuter spretar den åt fler håll än vad skivan gör under resterande trettiosex. Där gnuggas våra öron in för alltid med en manisk hypermelodi som är mer lik en ettrig reklamjingel än någonting annat, bara för att snart transformeras till progressiv rock av episka mått. Låten är komplett med barnramsa, krigsuppmaning och ett saxofonsolo av jazzinnovatören Kamasi Washington. Det är en Bohemian Rhapsody för indiepopen, lika överdådigt teatralisk som underliggande sentimental. Mot låtens slut är till sist allt vanvett utbränt och St. Vincent rundar av med en mardrömslik insikt, en textrad som hela albumets essens kan kokas ned till: “Everyone you love will all go away”. På MASSEDUCTION är det både hennes största sorg och hennes främsta bränsle.