Live

St. Vincent
Roskilde, 2/7 – 2015

Publicerad: 3 juli 2015 av Nike Rydberg

7

Som festivalakt är St. Vincent lite av en motsats till Roskildetorsdagens spelning med bob hund: med sin komplicerade art-rock och upphöjda scenpersona håller Annie Clark sin publik på ett betydligt större avstånd än publikfriande frontpersoner som Thomas Öberg. Hennes senaste album var förra årets bästa och ett dokument av en artist på sin kreativa peak och gränsen till galenskap. Lagom till Roskildefestivalen har den börjat slå över i en väldigt befogad hybris – uppe på Arenascenen och med en stor prispall bakom sig står en utomvärldslig varelse med en robots koordination, som bär sin elgitarr som ett gevär och skjuter iväg sanslösa solon med oberörd uppsyn. Lagom till Cheerleader har Annie Clark bestigit toppen på prispallen, utblickandes mot publikhavet och de tre bandmedlemmar hon senare refererar till som ”the humans on stage”. Rent metaforiskt stannar hon där uppe under resten av spelningen – och som tydligast när hon under Regret väver in delar av Depeche ModePersonal Jesus.

Precis som på skiva rör sig St. Vincents musik mellan extremer på ett sätt som är enormt musikaliskt men också lite för mycket för just det här sammanhanget. Ljudet inne på scenen misslyckas med att göra hennes surrande och dånande rättvisa, medan själva festivalinramningen blir oklädsam i sig. Annie Clarks scenspråk är tillräckligt publik-alienerande i sig, och de festivalbesökare som inte redan lyssnat in sig på St. Vincent får nog inte så mycket att hämta här. Ibland tycks hon nästan vilja krångla till det för dem med flit: inför extranumret rullas hon ut på en säng teatraliskt sjungandes The Party med blicken i taket, för att sedan med avsluta med en pretentiöst utdragen version av Your Lips Are Red. Precis som under spelningen som helhet förvandlar den tältscenens stämning från sårbar singer songwriter-intimitet till Twin Peaks-snuddande obehag på millisekunder, vilket tyvärr missas av den folkmängd som efter den förintande hitsamlingen Digital WitnessCruel och Birth in Reverse redan gått vidare därifrån.

På flera sätt innehåller spelningen på Roskilde exakt vad man borde vilja få ut av livemusik: en artist med förmågan att från scen förflytta rummet till ett annat universum, eller att med en låt efter en annan kunna förvrida det och våra känslor fullständigt. Efter att sista låten klingat ut går Annie Clark för första gången ut mot publiken längst fram och skakar deras händer, varav någon passar på att kröna henne med en ballongkrona. Som vår egen Jesus säger hon hejdå och lämnar oss på en campingfestival som aldrig känts mer avlägsen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 221 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 485 [name] => St. Vincent [slug] => st-vincent [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 486 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 29 [filter] => raw ) )