Stabilt och gediget
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Friendly Fires

Popaganda

Betyg: 6/10

Popagandas största problem är, tyvärr, publiken. Alltför ofta är det på tok för lite folk framför scenerna eller så är de som faktiskt är där inte överdrivet intresserade av vad som pågår uppe på scen. Bokar som man har gjort i år får man väl visserligen skylla sig själva. Lite så är det också under Friendly Fires spelning. Britterna är ett av de större namnen i år, så när spelningen börjar är det ändå en duglig skara som dykt upp. Majoriteten av besökarna verkar dock befinna sig i ölområdet för att ladda inför Teddybears, som går på efter. Uppe på scen gör man sitt yttersta för att få igång åskådarmassan, bassisten dubblar på ett extra trumset vilket ger ett härligt dunk. En blåssektion bidrar också till ett väldigt fylligt och genuint sound. Sedan när de inte blåser för fulla muggar så ser till och med deras handklapp lika omotiverade ut som större delen av publiken. Inledningsvis är ljudet inte heller det bästa, jag har ganska svårt att urskilja vad sångaren Ed Macfarlane sjunger.

Det blir dock bättre mot slutet, och under Paris är det kristallklart. Allt eftersom spelningen fortgår minskar således också antalet personer när alkoholen lockar mer. Bland de som är kvar så böjs det på sig höjd på lite knän, undantaget de första raderna. Detta står i skarp kontrast till ”Ed Mac” på scen, som dansar som det vore hans sista kväll på jorden. Med conga-inspirerade höftvickningar som skulle göra Patrick Wolf avundsjuk är det en skam att inte fler orkar bry sig. Jag tänker tillbaka på deras spelning på Emmabodafestivalen för två år sedan, då var publiken ett kokande inferno som svarade på minsta vink från herrarna på scen. Olikheten kunde inte ha varit större. Man gör ofta väldigt mycket rätt där uppe, och med några av Sveriges otacksammaste åhörare är det ingen som begär mer.

I övrigt vill Friendly Fires hela tiden ta oss tillbaka till 80-talet och dess ljuva disco, och förutom i Hawaiian Air  lyckas de inte riktigt. Den gör sig fantastiskt bra, nu har även gitarristen en liten trumma vilket för ett ögonblick transporterar mig bort till soldränkta sandstränder och midnattsdisco. Detta beror lite på att väldigt lite sticker ut, det blir ofta bara ett malande dunk där låtarna är för snarlika. Detta betyder väl följaktligen att jag inte kan gnälla på setlisten, men jag hade gärna sett bastunga Photobooth.

Foto: Magnus Olsson