”Stämningen är nästintill högtidlig i början..”

Kap Bambino, Emmaboda

Betyg: 6,5/10

10 minuter sena påbörjar Kap Bambino sin musikaliska krigsföring.  Stämningen är nästintill högtidlig i början men utbyts snabbt mot en skitig hårdhet. Med epilepsi-framkallande ljus och en bas som knäcker revbenen så bådar det enbart gott.

Den franska duon har hållit på några år men det är först på senare tid de har fått den uppmärksamhet de förtjänar. Onekligen så har Crystal Castles popularitet och framför allt likhet bidragit med detta. För det är en omöjlighet att inte tänka på Alice Glass när man ser Caroline Martials arga uppenbarelse.

Publiken är oroväckande liten men det saknas inte energi. Tvärtom så är det den som gör detta så bra. Bandet är absolut inga publikfriare, de distade orden spottas fram utan det minsta tanke på oss. Det bästa exemplet på hur publiken skapar sig sin egen upplevelse är den moshpit som utan förvarning bildas mitt under spelningen.

Den våldsromantiska electron fortsätter; sången förvrängs till oigenkännlighet ovanpå den järnrörs hårda, misshandlade basen. Samtidigt som det är suggestivt och ljusskyggt så är det kaxigt och attackerande. Flertalet gånger får jag Witchhouse-vibbar med ockulta syntar och utdragna, dramatiska melodier.

Mot slutet känns det som att det blir lite enformigt; sångerska sparkar och slår utan kraften som var så påtaglig i början. När väl Dead Lazers – den så kallade hitten – sedan sätter igång så är kriget redan förlorat. Detta påverkar inte helhets intrycket något vidare men man måste erkänna att då är intresset ganska ljummet.

Foto: Magnus Olsson