Starfucker
Debaser Strand, 1/11-2013

Synen som möter mig när jag kommer in på Debaser Strand är ingen unik sådan. Det är tre män stående bakom sina syntar, med gitarrerna (eller basen) hängande runt halsen. Bakom dem, genom röken och motljuset, skymtar man också en trummis. Jag vet inte hur många gånger jag sett en liknande konstellationer, senast det hände var bara för några dagar sedan då skottarna Chvrches gästade stan. Starfucker (eller STRFKR som de ibland stiliserar det som) har visserligen en längre resa bakom sig, baserade i Portland i nordvästra USA, men musiken de bjuder på känns ganska intetsägande.

Det är aldrig riktigt dåligt, men sällan bättre än en axelryckning. Den halvfulla lokalen fylls på allteftersom spelningen fortgår, men både band och publik verkar trötta på varandra redan från start. Där deras musik på skiva är full av energi och häftiga vändningar händer det för det mesta inte så mycket på scen. Låtarna glider ihop med varandra, och då sången är förhållandevis låg är det svårt att urskilja musikens toppar och dalar. Kanske är det medvetet, sången har aldrig varit bandets signum. Ibland blixtrar det till, det monotona bryts av ett plötsligt skrik som får ett tjugotal i publiken att för en stund slita ögonen från sina Instragram-flöden och rikta blicken mot scenen. Ett sådant är hiten Rawnald Gregory Erickson the Second, var drömska beat gör sig väldigt bra tillsammans med de smala ljusstolpar bandet har på scen. Att det inte riktigt blinkar i takt stör kanske bilden något, men att bandet vet att detta är en av deras mer populära spår råder det ingen tvekan om.

Medlemmarna vet exakt var de har varandra, och man fattar rätt beslut när man förlänger låten. Det saknas inte rutin, men det hela känns stundtals nästan för självklart, ingenting verkar nytt. Resten av spelningen går i samma tecken, mycket som spelas är från senaste given Miracle Mile – ett album som inte verkar ha fått samma genomslag som det tidigare materialet. Detta leder till att det är svårt att riktigt bry sig. Inte ens deras cover på Cindy Laupers Girls Just Want to Have Fun lyckas få någon större respons från publiken. Det är möjligt att många inte riktigt är med på vad som händer, för utan något som helst mellansnack så trängs den in mitt i setlisten. Det låga sångljudet bidrar utan tvekan till detta, men visst är det en del i publiken som hör vad det är för låt, och rör sig därefter. Efter en intensiv, men något för kort, trumcirkel spelar man kvällens sista låt i form av Bury Us Alive. Återigen dränks både sång och syntslinga i övriga instrument, och det hela slarvas lite nonchalant bort. Fast än den stora majoriteten av publiken mest dricker öl och skrapar med fötterna i marken verkar applåderna tyda på att det kanske fanns ett visst intresse, ändå.