Stella Donnelly
Beware of the Dogs

15 mars, 2019
Recension av Linna Fogelberg
9

Det gör dig sällan till festens mittpunkt att som kvinna anklaga män för övergrepp. Hur du än lägger upp det kommer du på ett eller annat sätt vara en surkärring i någons ögon. Stella Donnelly lyckas motsätta sig just det ödet på debutalbumets förstaspår Old Man. Med utomordentlig skicklighet vänder Donnelly på de förbestämda maktpositionerna och får förgriparen att verka lika liten som ett gruskorn. Med en ljus melodisk stämma frågar hon om han är rädd för henne nu när världen börjat lyssna på kvinnor, om han är rädd för vad hon kommer göra med sin nyvunna makt. Uppbackad av somriga gitarrer försöker hon knappt hålla tillbaka sitt hånleende när hon gör förgriparens skräck till trallvänlig pop.

Just den ljusa rösten med sprött vibrato är Donnellys starkaste vapen. Att feminina röster inte tas på lika stort allvar som maskulina är något hon utnyttjar till fullo för att leka med lyssnarens uppfattning av henne och budskapen hon förmedlar. I stället för att låta arg och genast bli avfärdad, omfamnar hon den feminina kvaliteten i sin röst för att lyssnaren undermedvetet ska förminska låten – och därmed även dess innehåll. I det här fallet är det förminskade innehållet manliga förövare i maktpositioner. Genom att utnyttja sitt eget underläge klär hon av all upplevd makt från dessa män, och vi ser dem som de klichéer de är.

På resten av albumet fortsätter 26-åringen från Perth att utforska just maktbalanser. En gammal chef i U Owe Me och släktingar på julmiddag i Season’s Greetings får henne att känna sig liten, så hon slår tillbaka med trippel kraft. Under albumets gång målar hon självmedvetet upp en grafisk bild av taggarna som inte sällan växer fram ur huden på unga kvinnor. Samtidigt har hon förmågan att rannsaka sig själv och vilken roll hon spelar i sina relationer. I breakup-låten Bistro upprepar hon orden ”You walk away / You never loved enough / You’re never home enough” men låter ”you” bli till ”I” i olika kombinationer, för att bekräfta sin egen skuld. Bland ständigt fyndiga textrader bor en extremt sympatisk karaktär som släpper in oss lika ohämmat som hon flexar sin integritet.

Likt Courtney Barnett är Donnelly en historieberättare av rang. Stellas musik må luta mer åt popen, men hon använder sig på precis samma sätt av det specifika och personliga för att berätta om det stora och allmänmänskliga. I en tid där maktmissbruk och manipulation tas upp i större konversationer kvinnor emellan, blir det lättare för unga tjejer att veta var de ska dra sina gränser. Därför blir det tydligt i Donnellys låttexter just vilka situationer hon fortfarande är sårbar i, och det är i de nära relationerna hennes självkänsla börjar vackla. ”He was 27, I was 21 / He liked Ernest Hemingway / I liked watching telly” berättar hon i Watching Telly innan hon illustrerar hur män kan stifta lagar om kvinnors kroppar genom att få dem att känna sig små.

Beware of the Dogs följer Donnellys EP Thrush Metal från 2018, och värt att notera är att de båda innehåller låten Boys Will Be Boys. Donnelly sjunger här om en vän som blivit utsatt för sexuella övergrepp och om omgivningens reaktioner. Låten blev en mindre hit i Australien när den först kom ut, tre dagar innan Harvey Weinstein anklagades och Metoo-rörelsen började blossa upp. ”Jag känner fortfarande att det här budskapet måste höras. Om jag måste sätta låten på nästa album så kommer jag göra det”, säger hon till DIY.

Precis som att det bakom hennes behagliga röst gömmer sig skarpt politiska texter, så ligger även musikalisk genialitet gömd bakom det vi ser som traditionell indiepop. Stella Donnelly låter egentligen inte som någon annan. Den ljusa rösten som ofta ger en illusion av lättsamhet som kan liknas vid The Sundays, och vissa gitarrljud kan stundvis ge Cocteau Twins-associationer, men på det stora hela är Stella Donnelly ett unikum. Nämn tre andra australiska gitarrgudinnor med falsettvibrato som sjunger politisk pop i tre fjärdedelstakt. Av små medel som vi känner igen väl skapar hon en platta vi aldrig hört förut: ilska, sårbarhet, klockrena melodier och den ikoniska raden “Your personality traits don’t count if you put your dick in someone’s face”. Sällan blir en debut så här stark.

Skivbolag: Secretly Canadian

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 3054 [name] => Stella Donnelly [slug] => stella-donnelly [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 3055 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 2 [filter] => raw ) )