Gloria

Stella Donnelly
Roskilde, 4/7 – 2019

Publicerad: 5 juli 2019 av Moa Björkman

8

”Fuck. I wasn’t expecting so many people to show up. I’m gonna shit my pants.” Kvart i ett är vanligtvis frukosttid för en stor del av festivalbesökarna, men publikhavet är fyllt ut i varje hörn. Hon presenterar sig som om hon var ny i klassen: Jag heter det här (Stella Donnelly). Jag är så här gammal (27). Jag är härifrån (Perth, Australien). Kanske anar hon att en del av besökarna mest är där för att skydda sig från regnet. Men när Stella Donnelly öppnar med kärlekslåten Grey gör hon det med ett skört vibrato som inte går förbi utan rysningar längs ryggen, och det står klart att ingen kommer gå därifrån besviken.

Att vara en ”gullig tjej” är sällan receptet på att bli tagen seriöst. Stella Donnelly må se ut att ha rollen som manic pixie dream girl i valfri indiefilm men det finns ingen i rummet som ifrågasätter hennes jävlar anamma. Texterna gömmer sig inte bakom några omskrivningar. Season’s Greetings handlar om att spendera julen med rasister, ”Have you lost your fucking mind?”. Hon bråkar med sin gamla chef på U Owe Me och på Old Man låter det ”Your personality traits don’t count if you put your dick in someone’s face” om män som tar sig friheter.

Som starkast blir det under de känsligaste låtarna. Donnellys röst pendlar mellan att vara så skör att jag blir rädd att den ska gå sönder och att fylla hela rummet med kraft. När bandet lämnar henne för MeToo-kommentaren Boys Will Be Boys är det många, inklusive jag själv, som måste torka tårarna med tröjärmen. Den genererar en applåd så lång att hon verkar förvånad. Watching Telly, en sång om kvinnans fria vilja och rätten till abort med inledande brandtal, har ungefär samma effekt.

Nervositeten Donnelly pratade om i början är spårlöst försvunnen, i stället är hon kanske Roskildes mysigaste mellansnackare. Hon pratar med publiken som om vi alla kände henne från början, med en skarp humor och smittande värme. ”I don’t have yeast infection… anymore!” möter publikens stora jubel, efter att hon post-breakthrough måste stå för att titeln på fjolårets EP är Thrush Metal. Innan Mosquito, en kärlekslåt från debutalbumet Beware of the Dogs, berättar hon om sin mamma som hörde raden ”I use my vibrator wishing it was you” och skämdes. Hon skämtar om hur vibratorn är en släktklenod som gått i arv i generationer, och kanske borde mamma skämmas över mormor i stället. Att hon är så prestigelös och avslappnad lämnar alla i publiken med ett leende. Låten Die presenterar hon som sitt försök som EDM-producent, mest baserad på trummaskinen den bärs upp av. Typ som Darude, Sandstorm, menar hon. Nja, menar jag. Den genomförs med tillhörande dans slash aerobicspass för de i publiken som fortfarande var stela efter femte natten på tunt liggunderlag.

Donnellys humor och genuinitet sprakar fram en värme som sprider sig i hela lokalen, både bokstavlig och känslomässig sådan. Trots att ämnena bitvis är tunga strålar hon och får publiken att känna sig som en del av sitt kompisgäng. Det största beviset på det kanske är avslutningsnumret: en gemensam sing-along till Cyndi Laupers klassiska Time After Time. Det känns som en förfest med gänget. Roskildes minsta scen har förmågan att bjuda på intima spelningar, men Stella Donnelly och hennes band tänjde den gränsen ännu en liten bit. Efteråt ger vi oss ut för att möta resten av dagen, med den fina känslan av att typ ha en ny polare.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 295 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 3054 [name] => Stella Donnelly [slug] => stella-donnelly [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 3055 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 3 [filter] => raw ) )