Liksom i tidigare verk möter Londonbaserade Still Corners lyssnaren med en vägg av syntar och drömmiga lager. Drömessensen har dock fått en annan atmosfär – Dead Blue är, som namnet kanske skvallrar om, genomsyrad av en vemodigare och ångestfylld stämning. Den kompakta ljudväggen har blivit uppluckrad och instrumentsektioner har ofta tydligare roller jämfört med den kalejdoskopsliknande ljudbild som vi lärt känna. En ny tyngd ligger i nattmörkret som smugit sig in i det som förr mest lät som en orangesprakande solnedgång.
Dead Blue utannonserades bara dagar efter att det stod klart att Brexit skulle bli verklighet. Storbritannien hade gått till valurnorna och vad som för vissa var en vinst i en frihetskamp har varit restens förfasan över de förmodade konsekvenserna. Oron verkar ha spritt sig även till Still Corners uttrycksvärld där frustrationen över resultatet hänger som ett moln över huvudet på flera spår. Currents beskriver frustrationen över maktlösheten som ännu ligger kvar hos många britter och EU-förespråkare medan efterföljande Bad Country har en ännu lite tydligare koppling till temat. De två spåren faller dock i en mellanzon där de inte riktigt lyckas att helt förmedla frustrationen på ett övertygande sätt. Något essentiellt genuint har fallit bort i uttrycket och gör det lite konstlat.
Många andra gånger tar sångerskan Tessa Murrays textrader generiska svängar till vaga, övernaturliga motiv som leder till en ibland överdrivet dramatiserande effekt. Crooked Fingers målar upp en bild av en mörkermänniska som sysslar med trollkonster och (en västerländskt typiskt feltolkad version av) vodou. Några andra spår befinner sig i ett skymningsland av febrig kärlek och andra nämner nattpromenader och skalbaggar vid flodkanten i ett M83-florerande lyster. Om de senare formuleringarna är menade att fungera som metaforer är de konstruerade på ett sätt som snarare exkluderar lyssnaren än låter de breda motiven bjuda in en att dansa på gatorna med dem.
Det finns dock flera tillfällen då alla faktorer faller rätt. Till exempel framkallar Down With Heaven and Hell svävande refräng bilder av små keruber och rosa, fluffiga moln i en filmisk kuliss. Med svajande syntar, en svärmisk retorik med övernaturliga motiv och en änglakör som faktiskt ljudmässigt förmedlar det orden vill säga blir den det högst svävande av albumets spår. Currents lyckas musikaliskt där lyriken lämnar lite att önska. När köttiga bassyntar kombineras med en uppåtsträvande gitarrslinga ger den en känsla som tassar på eufori som påminner lite om Niki & the Dove. Den mer eller mindre instrumentala första halvan av Night Walk lämnas att hemsöka ens höstpromenader med sina ensliga horn som låter som ett döende alarm från en övergiven industrilokal.
Dead Blue befinner sig alltid i en gränszon mellan olika teman och olika intryck. Som i en fluktuerande feberdröm växlar den mellan olika scener, vilket gör den lite svår att helt upptas i. Det blir sällan helt övertygande, men när det väl sprakar till slår det verkligen gnistor. Rosa moln och välbehagsilningar från knorrande bassyntar lyser upp skymningsmörkret.