Någonting trycker på alla mina 00-talsknappar. Anastacias Liza Marklund-glasögon. Wyclefs solokarriär (someone please call 911). Addis Black Widow som en Berlinmur mellan R&B och allt som är gott och vackert. Per Gessles Mazarin. You can’t fight the moonlight. Dancing in the moonlight. Etcetera.
Sting och Shaggy som gjort en skiva tillsammans. Smaka på den meningen. Det är nästan pittoreskt. Medan världen har sin gång, Morrissey filar på sina bästa argument för fascismen och till och med Kanye West börjar kännas en liten smula passé, så har dessa två genier obrytt snickrat ihop 16 reggaefusionlåtar, säkert utan något annat syfte än att bara ha det lite trevligt. Som en motståndshandling mot det totala ointresse som måste råda.
Det är som att ingen tid förflutit sedan 2002. Gotta Get Back With My Baby ÄR sommarens låt på Rix FM för 15 år sedan. Jag vill nästan vara 14 igen, åka på bilsemester med familjen och förgäves försöka överrösta bilradion med The Smiths i mina läckande Ipod-hörlurar. Dreamin’ in the USA har det perfekta gunget för att köra genom McDrive eller stirra apatiskt på en nedskräpad campingplats.
Crooked Tree är en duett men också ett sorts rättegångsdrama med mycket allvarliga övertoner och en touch av güiro. Krocken mellan allt man associerar med Shaggy och låtens tonläge är oerhörd, särskilt när nästa låt drar igång med ad liben ”BIDI-BANG-BANG-BIDI-BEH” efter de samplade gevärsskotten. “She was my morning coffee / the butter on my toast” sjunger Sting på Sad Trombone och för tankarna till Mats Wilanders ökända dikt Droppen. ”My name for you is Sad Trombone”.
Hur som helst, oftast håller sig Sting och Shaggy till schabloner och beprövade genregrepp snarare än att falla ner i pekoralens dike. Det låter väl helt okej. Det skulle inte förvåna mig om nån FM-radiostation spelar Don’t Make Me Wait (kanske Dave Audé Rhythmic Radio Remix-versionen) för sommarstugegästerna. 16 låtar är ändå en väl häftig dos av denna tidsresa, framåt slutet känner jag mig som en döende geting på fönsterkarmen i oktober snarare än en pappa med motorcykel och nytändning på livet.
Men vad väntade jag mig? Det här är inte en skiva att ”vänta sig” något av. Den bara är. Men vad är den? Vilken samtidsanalys eller betydelse går ens att härleda ur detta? Shaggy existerar tydligen fortfarande och Stings nästa projekt blir väl någon pretentiös nytolkning av något gammalt verk, uppbackad av en flöjtorkester eller så.
Det går att lyssna på 44/876 och känna hur klockan klämtar för oss alla, men ändå inte. Kanske är detta samtidsanalysen – den som inte vill lämna millennieskiftet behöver faktiskt aldrig lämna millennieskiftet. I framtiden lever vi alla i våra epok-filterbubblor, i miljoner postmoderna subkulturer. Kanske kommer Anastacias musik laddas med postironiskt kulturellt värde. Kanske gör John Mayer och Maroon 5 ett album tillsammans, kanske bryr sig ingen.