En av de märkligare filosofierna i dag lär vara nihilism. I sin ursprungsform är den kanske endimensionell i bemärkelsen att vår existens inte betyder något, men det är själva utövandet som förbryllar mig. Under slutet av maj 2014 bildades Facebook-sidan Nihilist Memes, medan Ştiu Nu Ştiu släppte det förkrossande debutalbumet Ultra Silvam två veckor därefter. Vissa hanterar alltså sin existentiella ångest genom att skratta åt deprimerande bilder, medan andra stänger ute omvärlden genom att spela in låtar om hur meningslöst samhället är. Trots den markanta skillnaden i uttryck finns det en gemensam nämnare: båda konstformerna görs för att hitta samhörighet i det hopplösa.
Det märks att även Fake End är skapad som en form av eskapism, men blir en motsats för lyssnaren. Ştiu Nu Ştiu vill att du ska kunna relatera till dem genom att se världen ur deras ögon. Det krävs bara en dos av den introducerande Aegna Saars dystopiskt klingande postmetal för att hela ens omgivning ska målas i livlös skala. Alla vackra färger i höstlövens spektrum bleknar till en grå massa. Alla glittrande byggnader längs en levande horisont känns som ihåliga lådor av cement. Alla leenden längs en innerstad känns falska och påklistrade. Som att teleporteras till ett nietzscheanskt universum. Sällan har total likgiltighet förkroppsligats till någonting så nedbrytande – men det är samtidigt oerhört vackert.
Ştiu Nu Ştius underbara illustration av en dyster världsbild fungerar som allra bäst när bandet jobbar som en enda enhet. Erfarenheten som gitarristen Martin Sandström bär med sig ifrån postrockbandet Jeniferever hörs tydligt under hela Fake End, både i de subtila uppbyggnaderna och i förmågan att ständigt hålla albumets röda tråd intakt även när ljudbilden blir drömsk eller aggressiv. Det dystopiska finns fortfarande kvar trots att den tar en luftig och svävande form under Blodmyra och Curse All Maps, inte helt olikt den eteriska magi som Cocteau Twins var kapabla till på 80- och 90-talet. Lika snabbt som en vänjer sig vid de stadigt vaggande takterna vänds soundet plötsligt till någonting adrenalinladdat och svettbildande, med Cloud of Piss och Uwaga som praktexempel. Det är bara några av alla de variationer av nihilism som flödar ur Ştiu Nu Ştiu – men det blir aldrig heller självömkande eller pretentiöst. Det känns mer som att bandet försöker skapa kontakt med lyssnaren för att säga ”världen suger, eller hur?”. Just därför blir likgiltigheten i Fake End aldrig smärtsam. Alla som känt någon form av hopplöshet i sin existens vet vad bandet flyr ifrån och det är applådervärt att de har lyckats skapa någonting såhär pass monumentalt utifrån det.