Stockholms indiedrottning avslutar festivalsommaren

Lykke Li, Popaganda

Betyg: 7/10

Lykke Li avslutar inte enbart Popaganda, hon står som finalnumret för den gångna festivalsommaren.  Såväl ära som prestige står på spel, vilket märks av det påkostade introt som fångar in besökarna i ett moln av rök. Mystiken växer, när scenen i sin ensamhet ser ut vara indraget i stormens öga. Den svarta dekoreringen fladdrar vilt när vindarna tar tag och slungar runt dem samtidigt som rökmolnen stiger upp över Eriksdalsbadet och höghusens takpannor, för att slutligen vara utom räckhåll. Volymen skruvas upp, samtidigt som ljusen blinkar effektfullt i takt.

När den svenska indiedrottningen slutligen tar över scenen, gör hon det med självsäkerhet i blicken. Uppföljaren, Wounded Rhymes, den mörkare historian, har gett henne skinn på näsan och låten I’m Good, I’m Gone som starkt har bidragit till framgångssagan med Youth Novels, messas ut redan som andra nummer. För några år sedan var den röstförvrängda inledningen, de catchiga texterna, och den enkla refrängen en av konserternas höjdpunkter. Den är verkligen inte sämre nu, men resten av låtarna har blivit bättre. Där Youth Novels lekfulla toner motsvarar den rebelliska ungdomen som bryter sig loss, svarar Wounded Rhymes mörkare ackord för ett samlat vemod signerat allvar.

Det man främst imponeras över är inte att Lykke Li träffar toner, är en självsäker entertainer av rang, utan låtarnas nya tappningar. Little Bit ompackas helt och resultatet blir en version jag tidigare inte hört, den är simpel, mer kraftfull och betydligt mörkare än på skivan. Troligtvis den bästa versionen sedan PSL-inslaget från Närkegatan, och då är kontrasterna mellan dem som svart och vitt. Inte ifråga huruvida PSL-inslaget skulle vara av det överlägsna slaget, utan fråga om sound.

Lykke Li är Sveriges indiedrottning när hon dansar runt, svartklädd till Silent Shout. Ett kortvarigt mästerverk. Hyllningen till The Knife har blivit ett självklart inslag, sedan spelningen på Way Out West. Lika självklart som att Robyn tar sig an Teddybears låten Cobrastyle. Folket jublar, jag drömmer, men det blir inte samma chockerande och samtidigt nyfikna känsla som förra året när adrenalinet pumpade för fullt då ingen visste. Men nu visste vi att varken Karin eller Olof av syskonen Dreijer gömde sig bakom rökmolnen, även om man hoppas att så är fallet.

Love Out Of Lust är en vacker historia som känns öm och smärtsam ända in i benmärgen. Den stora överraskningen kommer dock i Youth Knows No Pain, vilken samplas med Kanye Wests POWER. Introts excentriska ljudbild eggar sig fast, och de flesta är alldeles tagna av stunden.

Och inom loppet av en timme har hon även dammat av låtar som Dance, Dance, Dance, I Follow Rivers, Sadness Is A Blessing och Get Some. Visserligen saknar jag den sköra rösten i Tonight och dansanta Breaking It Up. Lykke Li kramade nästan ut det sista ur festivalsommaren, den här sommarnatten, och även om jag hade föredragit en konsertspelning, är det denna spelning jag tar med mig i höstmörkret.