Lugnet före Stormzy föregicks visserligen av Skepta, som med hjälp av svarta skaljackor och stenhårda beats tog sig an både catwalken och hitlistorna, men grimen har aldrig riktigt hittat sin plats i centrum. Nära mitten, men ändå utanför mainstreampublikens öga. I stället har musiksajter som The FADER och FACT Magazine försökt föra genrens talan (medan brittiska NME då och då tomt och hjärtlöst försökt positionera sig som genrens försvarare). Dizzee Rascal var med Boy in da Corner en tidig och radikal hörnsten men övergav snabbt sin roll som producent för enkla pengar och stora hits. Flaggan har stått på halvstång ända sedan dess. Inte för att grimen mått dåligt – tvärtom har det kryllat av talangfulla rappare som släppt starka singlar år efter år, men det har inte kommit ett helgjutet personligt statement förrän Skepta klev in på scenen för ett decennium sedan. Nu har han i 23-årige Michael Omari äntligen fått sällskap.
Gang Signs & Prayer är vid en första anblick lika kompromisslöst konfronterande som Stop Dat, Shutdown, och Shut Up (för att nämna låtar), JME, Novelist, LD och Dimzy (för att nämna artister), men mellan bangerspåren gömmer sig ömma låtar om religion, kärlek och marijuana. Stormzys första riktiga musikavtryck har egentligen mer gemensamt med The Life of Pablo än Boy in da Corner, men first things first: ”I’m a rebel with a cause”, rappar Stormzy på skivans inledande rader och positionerar sig direkt – det här är ett album från förorten, för förorten, mot etablissemanget. ”Your face ain’t big for my boot” förklarar han från takluckan i en polisbil i andrasingelns musikvideo.
Om den uppitchade kvinnosången i Big for Your Boots markerar en lojalitet till grimen som klassisk genre, så är gospeln på fjärdespåret Blind for Your Grace Pt. 1 ett uppbrott med densamma. ”Every night, every day / and I was lost, yeah / but ever since you found me / I’m blinded by your grace” sjunger – sjunger – Stormzy och utropar sig i samma veva som en av Storbritanniens mest talangfulla musiker. Här är en 23-åring som spottar verser som en MAC-10 spottar kulor; här är en 23-åring som sjunger skönsång över R&B-melodier som R. Kelly sjunger skönsång över R&B-melodier.
Apropå svarta skaljackor så kommer det senaste modedirektivet från Londons grimescen i pedagogiskt betitlade Return of the Rucksack. ”I was fifteen tryna get my dick sucked”, rappar han (apropå R. Kelly). ”Eurgh” fyller en bakgrundsröst i. Vulgärt personliga historier från ungdomen glider sömlöst in i 100 Bags och en kärleksförklaring från hans mamma som sen sömlöst glider in i en kärleksförklaring till hans mamma. ”God will bless you, in Jesus name. Have a pleasant day my lovely son” säger hon. ”I’ll be right here whenever you need me / I need you to know that your son’s got your back” säger han.
Några sekunder tidigare sjöng han om (det nu infriade) löftet om att ta dem ut ur förorten. Det värsta ligger till slut bakom dem. ”See I love my hood, but the hood shit bugs me” ryter han i nästa spår. Det värsta kommer alltid, alltid ligga bakom dem. Så länge den högsta drömmen består i att åka några kilometer flyttbil är det något som inte står helt rätt till. Under tiden är det personliga, allvarligt ömsinta, och uppriktigt arga berättelser som Gang Signs & Prayer som skänker värme. ”Obviously everyone loves their mum, but with me that was always my long term-goal: to make my mum proud” berättar Stormzy i en intervju med tidigare nämnda The FADER. Ibland är det minst radikala det mest radikala.