Storsjöyran 2015

Störsjöyran är en stadsfestival i ordets rätta bemärkelse. Det är inte frågan om en festival som äger rum i en stad, utan om en stad som förvandlas till festival, något som blir högst påtagligt när stora delar av statskärnan börjar stängas av strax efter klockan sex på kvällarna. Måhända har det att göra med Östersunds storlek, men få andra festivaler kan förlägga sitt område så extremt centralt som Storsjöyran, mitt på Stortorget och över hela Badhusparken.

Detta märks på gott och ont om du tar en promenad tidigt på morgonen. Ett par hantverkare byter ut krossade fönster på ett kebabhak, ett par underkläder ligger kvar mitt på centrala Prästgatan, festivalbesökarnas begagnade langosar ligger tätt på kullerstenen efter att ha kommit upp bakvägen, och det rapporteras om en kvinna som fastnat inuti en av stadens många storsjöodjurs-plastfigurer och varit sekunder från att räddas med såg. Östersund är ett slagfält.

Storsjöyrans bokningar drar detta år åt ett extremt folkligt håll. Visserligen har festivalen inte gjort några större anspråk på att vara kreddig. Bara de senaste åren har vi sett namn som Lena och Orup, Magnus Uggla och Ulf Lundell som headline-artister. Men alla festivaler måste såklart inte vara Way Out West, och det är inte som att Storsjöyran är Rix FM-festival heller för den delen: indiemusiken är ett obligatoriskt inslag i festivalschemat, och tur är väl det med tanke på att staden gett oss såväl Vapnet som Annika Norlin.

Att bibehålla den här bredden, som innebär att både Tomas Ledin och Joel Alme uppträder på samma festival, är den Östersundsbaserade festivalens själva livsnerv. Storsjöyran är en högtid för hemvändare, ett tillfälle för de som flyttat från staden att komma tillbaka, umgås med släkt och vänner och samtidigt se ett band eller två: det är ingen särskild musikpreferens som utgör festivalens målgrupp. I Storsjöteatern sitter ungdomar med rosafägat hår och septumpiercing och lyssnar på Hello Saferide, samtidigt som hundratals pappor står precis utanför och nickar takten till Sting, som verkar göra en gedigen spelning. Ifall en gillar Sting.

Men Storsjöyran är som sagt mycket mer än bara artisterna som uppträder. Det handlar lika mycket om krogstråket med alla sina öltält längst hamnen, det rangliga och ärligt talat rätt deppiga tivolit som ändå känns viktigt på något sjukt sätt, Jämtlands befrielserörelse som odlar skägg och bjuder på älgkött samtidigt som de förespråkar ett utträde ur Sverige till förmån för en jämtländsk folkrepublik, och det årliga presidenttalet där Jämtlands president (på tal om republik) blandar putslustiga skämt med vissa allvarligare åskådningar. Det som säljer biljetter till yran är nog lika mycket bredden som traditionerna, förmågan att locka hem jämtlänningar från Sveriges alla hörn och samtidigt få ut den lokala befolkningen på stan á la Säkerts hitlåt Sanningsdan.

Det går också att känna av en lätt politiserad atmosfär den här gången. Teddybears manar oss till att vara antirasister och sluta med kött. Zara Larsson är som vanligt den bästa feministiska förebilden som går att finna på en scen anno 2015. Jämtlands president talar om gränslöshet och medmänsklighet och möts av stora hurrarop. Myten om den inskränkta landsbygden är seglivad, men inte sann för den sakens skull. Östersund en trevlig stad och Storsjöyran en unik festival, med eller utan bra lineup.