Storslaget, Coldplay
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Coldplay

Stockholms Stadion

Betyg: 8/10

Det var med en bitter eftersmak jag vandrade ut i Göteborgsnatten för ett år sedan. Oron finns där i bakhuvudet även denna dag, jag minns besvikelsen som skapar miner surare än citroner. Trots att den här turnén vittnat om att man tagit arenarocken till nya nivåer. Mycket riktigt har de också gjort det, finns det ens något band som vet att de kan utnyttja och inkludera hela arenan och publiken?

Ganska tidigt in i spelningen kommer jag till insikten om att den här aftonen är raka motsatsen mot fjolårets antiklimax. Det är som om man gör om och gör rätt. Jag är inte sen att tacka för den här upprättelsen när Chris Martin och hans manskap tar augustis sista andetag. Trots att molnen oroväckande drar in över innerstans trafikerade gator målar de om himlavalvet i regnbågens alla färger.

Konfettiregnet i monumentala In My Place är nästan sagolikt. Barnsligt fascinerad över hur vackert det är, gapar jag med öppen mun och ser tindrande ögon vart jag mig än vänder. Så när ett apatiskt sinnestillstånd man kan vara – såväl jag som resterande delar av publiken. Inte bara av den anledning att våra ögon upplever en visuell orgasm – varenda ton och ackord som når våra trumhinnor har passerat pärleporten. Och det är då man inser vilka låtskatter de här stadiumrunkarna besitter.

De spänner bågen och träffar oss med kärlekspilar. Dock föga förvånad över hur blekt The Scientist framställs. Nästintill meningslös och tröttsam, slarvas vad som på skiva är ett av deras allra säkraste kort bort. Men det är få stunder som får mig att gäspa. Allt som oftast sitter vi fängslade framför ett energiskt Coldplay. Även om det är långtifrån en kavalkad av hits eller någon Greatest Hits-skiva du kan fynda i reahyllan på Statoil, slås jag av deras storhet och hur skickligt de vinner över oss på sin sida.

Men det vore naivt att hoppas på för mycket av deras glanstid, Parachutes. Musik från en tid långt innan de stod i rampljuset på världens största arenor, men också en tid då de skapade majoriteten av sina största låtar. De flesta är långtifrån några stadiumvältare, men lyckas tack vare sin briljans triumfa på arenor större än så här. Och det är när de försöker välta oss som man också inser att det bleknar, hur refrängen lyfter annars rätt platt musik. Och det är kanske Coldplays största problem: de vill bara välta oss. Om och om.

En avskalad och intim version av Speed Of Sound blir ett kärt återseende och för tankarna tillbaka till min 15-års dag. En av få låtar i akustisk tappning. De flesta är betydligt mer pompösa och medryckande. Men det är trots allt den där refrängen som etsar sig fast.

Chris Martin är till och med bättre än vad jag vågat hoppas på. Hur han tar ifrån tårna och flyger runt på scenen till hur han komponerar de betydligt mer avskalade och passionerade partierna vid pianot. Allt med stil och finess.

Även om Coldplay inte skapar lika mycket väsen av sig för sin musik fortsätter man utmana arenarockens format. Bara det faktum att publiken är en del av showen, eller snarare utgör showen med sina lysande armband, är bortom det mesta jag fått åskåda. Det här är storslaget på alla sätt och vis.

Och när Fix You framkallar gåshud längs ryggraden vet jag att vi är hemma. Det räcker med den instrumentala stegringen för musikalisk orgasm. I likhet med hur de instrumentala partierna Kent visar upp Mannen I Den Vita Hatten piskar den här låten upp extashalten till max. Att det svartnar framför ögonen är obligatoriskt.

Och för en gångs skull är det inte Seven Nation Army som skanderas. Viva La Vida it is. Även på Rådmansgatan 700 meter bort.

Foto: Magnus Olsson