Stumbleine: the pace of life

Spiderwebbed av Stumbleine på Spotify.

Jag var för första gången i Berlin tidigare i somras tillsammans med en vän. I två dagar, sen skulle vi vidare mot Poznan och titta på fotbolls-EM. Vi delade hostelrum med ett israeliskt par nära Alexanderplatz men spenderade huvuddelen av tiden i centrum eller i områdena runt Neukölln och Kreuzberg. Vi gjorde inte så jävla mycket, drack mest öl och gick längs med gator så knappt märkbart vackra att jag aldrig hade kunnat föreställa mig dem. Jag tog onödigt många iPhonefula bilder på ingenting alls som sedan kom att raderas eftersom de inte föreställde vad de i fotoögonblicket visade.

Andra dagen, på en bakgata framför en tv som visade inledningsmatchen i EM, träffade vi två medlemmar som visade sig vara med i ett australiensiskt garagerockband vid namn Citizen Sex (så här i efterhand, när jag lyssnat: hyfsat bra). De gillade I Break Horses och det gjorde vi också, typ. De spelade in musik och hade hyrt in sig i någon alldeles för liten lägenhet under ett par varma månader. Verkade ha hittat sina luftfickor som de återvände till. Sen skiljdes vi åt. Träffade dem åter någonstans i Neukölln senare under kvällen, efter att ha letat adress som galningar, de satt vid en bar som skulle ha grymma hamburgare. Vi beställde nachos. Musikerna bodde annars i fyramiljonersstaden Melbourne. Värderade omfånget högt. En av dem pratade med mig om staden som bärare av kultur och det lös ur hans ögon.

Det var första och hittills enda gången jag förälskat mig i specifik stad utan att bära med mig minnen därifrån som var större än själva platsen. Det är ju en klyscha, att åka till Berlin, bo i Berlin, tycka om Berlin, skapa i Berlin, upptäcka i Berlin, men trots att vi inte gjorde någonting som vi inte skulle göra hemma var det två av den gångna sommarens bästa dagar. Det är lätt att kalla känslan löjlig men den formen av geografi-eskapistisk samhörighet, som att man hittat rätt i det dittills okända, tror jag ganska många har känt eller någon gång kommer att känna.

Stumbleines musik tar mig inte sällan tillbaka till Berlin. Bristolproducenten gjorde det med Sunshine Girls, med Ghosting, med The Night Before. Alla tre är EPs från i år. Debutalbumet Spiderwebbed som släpptes igår tar det ett steg ytterligare.

Jag vill tro att man antingen lyssnar på musik för att relatera till verkligheten eller så lyssnar man på musik för att slippa den; två motpoler med utrymme för tolkningar.

Någonstans i Stumbleines musik övergår beat till minne. På språng från vardagen. Mörka gator i upplysta städer. Som omslaget till Bloc Partys A Weekend in the City. The pace of life, som Kele Okereke har kallat det.

Stumbleines musik karaktäriseras av ett konkret beat och en disig, upplösande, föränderlig atmosfär runt kring. Som att röra sig i en jäktande stad i långsamt mak. För att ibland kan man behöva känna sig lite vilsen. Peter Cooper lever i Englands sjätte största stad, knappt större än Göteborg, men ingenting kan ta storstadspulsen ifrån honom. Musik att bära nära, nära hjärtat. Spiderwebbed är tio flyktvägar in i det oöverskådliga.