När det hypnotiserande titelspåret till Sudakistans efterlängtade debutalbum bryter ut känns det som att vi välkomnas till en ritual av rytm mitt ute i Saharaöknen. Den psykedeliska ljudbilden formar en illusion av krigsmålade soldater med congas och maracas som vässade dödliga vapen, där alla skanderar albumets titel som en preparation inför en strid. Medan de fortsätter ropa ”Caballo Negro!” börjar soldaterna förbereda sig inför krig och vill rekrytera dig som medkämpe – och det är precis då som bandets paradhit Mundo Mamon drar igång och ger dig självförtroende nog för att slåss vid deras sida. Låtens produktion är så realistisk att varje cymbalslag känns som sandkorn mot din kind, medan dess intensiva styrka ger dig energi nog att springa tusen mil i kokande hetta. Sällan har ett album lyckats måla upp ett så livligt scenario på bara några minuter.
Medan det finns små referenser till bandets trippiga garagesound, där Thee Oh Sees och Death From Above 1979 känns mest självklara, bör de inte beröva fokus från det som gör Caballo Negro så upphetsande – att den känns så strategiskt planerad. Inget ögonblick under albumet känns någonsin bortkastat. Dale Gas och Rabia överskiner visserligen spår som Atomico och Skymning, men oavsett känns det som att samtliga spår finns där av en anledning.
När Sudakistan inte simulerar ökenritualer eller skapar ljudmässiga adrenalinsprutor är bandet mestadels dansant och har ett enormt groove under albumets gång, men mer specifikt når funkigheten sitt största klimax under El Movimiento och Rumba. Det spottas välplacerad lyrik lika medryckande som den är memorabel – att den är på spanska spelar ingen roll – samtidigt som det levereras helt otroliga basgångar som kan få dig att brista ut i dans helt ofrivilligt. Caballo Negro är helt enkelt ett enormt kraftpaket som sent kommer glömmas.