Sudakistan
Where’s the Music?, 13/2 – 2016

Innan vi omfamnas av percussion skördad från de mörkaste delarna av den sydamerikanska djungeln introducerar Sudakistan sig genom en kort mening – ”välkommen till festen”. Det kanske kan tolkas som lite skämtsamt eller viktlöst, men det är inget mindre än ett dödsallvarligt statement. Inom några minuter har bandets psykedeliska rytmer spridit sig som ett virus inne i lokalen och gått under skinnet på samtliga åskådare, som en hjärntvättande latinoparasit. Sudakistan har tagit kontrollen över oss och under Mundo Mamon blir vi styrda som salsafusionerade marionettdockor – hjälplösa, men totalt hänförda.

När percussionisten placerar små rytmiska detaljer med kirurgisk precision blåser resten av bandet upp en stormliknande ljudvägg och gitarristen kastar in flangereffekter som får hela rummet att svaja. Det räcker inte med jämförelser som ”detta är Thee Oh Sees på colombianskt kokain” eller ”om The Rapture gjorde en Vice-artikel där de tvångslyssnar på Santana i 160 dagar”, för klimaxet i slutet av Concrete Djungle eller Rumba blir inte rättvist bedömt utifrån en liknelse. Det är en känsla av inre psykedelisk tillfredsställelse.

Tillsammans med ena gitarristens distpedal från helvetets sjunde cirkel och en enorm adrenalinkick blir debutskivan Caballo Negros givna och mildare radiohits välintegrerade med bandets diamanthårda röda tråd under kvällen. Både Wife Meadow och You and Your Way funkar precis lika bra som dansgolvsmaterial som det är allsångskompatibelt, så oavsett om huvudintresset för Sudakistan ligger i stämbanden eller i höfterna finns det inte en enda missnöjd kroppsdel när de båda blir förlösta. Även när de följs upp av El Movimiento – ljudmotsvarigheten till en burk Red Bull – går det varken att stå stilla eller att sluta le som en idiot.

Precis som den välplanerade Caballo Negro är både setlisten och scenutstyrseln noga strukturerade – allt från instrumentalisternas orientaliska axelband till trummisen och percussionistens sammanstrålade frenesi. Även när sångaren slänger av sig gitarren och börjar virvla själen ur sig medan resten öser på som om deras liv stod på spel känns inte en enda sekund krystad eller onaturlig. Ett inferno av dans och rytm värd att minnas året ut.