Suddar ut gränser mellan konst och musik
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Iamamiwhoami

Stockholm Music & Arts

Betyg: 8/10

Iamamiwhoami tog världen med storm, vem var den blonda kvinnan? Var det någon av massmusikens superstjärnor som plötsligt visade upp någon form av experimentell sida, eller var det här en ny skapelse signerad syskonen Dreijer? Ungefär så gick tankegångerna. Det gick så långt att man analyserade artisters tänder för att kunna utesluta, till en början var det de enda man kunde skymta av Jonna Lee. Nu vet vi att det inte är någon superstjärna eller Dreijer. Mystiken handlar numera inte om vem. Numera ger den sig uttryck i det musikaliska konstprojekt som iamamiwhoami representerar.

Steget från nätsensation till liveartist är lång. Till en början var jag ganska övertygad om att iamamiwhoami inte skulle kunna få upplevas i livesammanhang. Tur att jag hade fel. Redan förra året var det världspremiär för det här svenska popprojektet som försöker sudda ut gränserna mellan musik och andra konstformer. Och man lyckas ganska bra. Det här liknar mer ett konstprojekt än något annat vi sett på de svenska scenerna 2012.

Den gassande solen som prickar Stockholm Music & Arts blir dock ingen jackpot. Den här experimentella elektroniska popen gör sig inte till rätta i solsken, det krävs ett hav av mörker för att nå de höjder den här spelningen skulle nå. Det visuella tappar kraft.

Men musikaliskt går det inte att klaga. Sedan man kom på att man kunde ha beats i popmusik har den här genren tagit nya vändor. Iamamiwhoami är ingen nyskapande kreatör hon följer egentligen enbart en utstakad väg. Men lägger snyggt till den där mörka touchen som de flesta spoilerar.

Albumet Kin är en vacker blandning av mörk dansat electronica och medryckande popmelodier. :John vibrerar som bäst när Jonna iklädd kroppsstrumpa och en gigantisk päls kastar loss på scenen. Y är dock den självklara höjdpunkten, det intima lugnet inledningsvis som sedan växer till de beats som avancerar in i låten.

Den här gången skiter hon i toarullarna hon drog med sig på Way Out West, istället är den gasmolnsbildande kub som stilistiskt pryder scenen. Ochjag undrar vad som är nästa steg, men framförallt slås jag av hur mycket den här konserten hade vunnit på att haft lite mörker.

Foto: Annika Berglund