”en trött spelning av ett band som trots sin nostalgimysighet kanske inte är så relevant längre.”

Suede, Hultsfred

Betyg: 6/10

Låt mig måla upp en bild för dig. Klockan är halv ett på natten. Det har regnat ihärdigt hela dagen. Du är kall in i benmärgen, våt om fötterna och börjar bli lite trött. Suede ska börja spela, men i stället springer det omkring roddare på scenen och strular med ljudnivåerna. Det här pågår i femton minuter.

Sedan blir det mörkt på scenen och en låt spelas ur högtalarna. När den tonat ut kliver britpoprävarna ut och kör igång introt till sin gamla hit The Drowners. Att inleda så publikfriande sätter tonen direkt: we aim to please, för att citera ett annat 90-talsband (Brainpool). Publikfrieri all the way.

Och visst är det tacksamt. Publiken verkar nöjd, dansar och sjunger med, och Suede har tillräckligt många snärtiga hits i bagaget för att upprätthålla peppen nästan hela vägen. Brett Anderson kan vara det mest perfekta exemplet på hur man frontar ett band på ett karismatiskt och ja, I’m gonna say it, sexigt sätt. Resten av bandet står mest bara där och ser uttråkade ut. Men vem tittar på dem när Bretts skjorta knäpps upp mer och mer ju längre konserten fortgår?

Men även om Brett vet hur han gör sin grej med poser och dansmoves har han inte riktigt samma vokala förmåga som förr. Det hörs extremt tydligt i avslutande Beautiful Ones, där han inte riktigt klarar av att ta de högsta tonerna längre. Synd på det extremt fina låtmaterial som detta band sitter på. Allt som allt en trött spelning av ett band som trots sin nostalgimysighet kanske inte är så relevant längre.

Foto: Filip Mijatovic, Gaffa.se