Under 90-talet var Suede ett av Storbritanniens största band. Däremot var de aldrig riktigt representativa för det britpopfack som de för det mesta sorterades in i. Ladskulturen, brittisk vardagsrealism och gröna parkas var aldrig något bandet kunde relatera till. Suede definierades snarare av en förkärlek för svulstig glamrock, en fascination för det androgyna och innovativt gitarrspel. Efter det inspirationslösa albumet A New Morning i början av 2000-talet var bandet förbi. Det fanns inget kvar att ge och då fanns det helt enkelt ingen poäng i att fortsätta. 2010 återförenades bandet för vad som skulle vara en spelning men som till slut blev permanent. Tre år därefter kom bandets första album sedan den ursprungliga splittringen, Bloodsports, ett album som bandets frontgestalt och kreativa anförare Bret Anderson kallat deras andra debutalbum. Utan Bloodsports skulle bandet heller aldrig kunna ha färdigställt Night Thoughts, årets släpp. Bloodsports var bara en transportsträcka – det var till Night Thoughts det återförenade bandet hela tiden ville.
Albumet genomsyras av en mognad från början till slut. Bret Anderson har insett att han inte är 25 längre, en insikt som går att finna både i text och ljudbild. För första gången under en inspelning är han en biologisk far, något som mycket av textinnehållet behandlar. Då inte bara sitt eget faderskap, utan även ur andra perspektiv. I Don’t Know How to Reach You är till exempel skriven ur hans egens fars syn och behandlar hur de förlorade kontakten. Samma tema går att finna på de två sammankopplade spåren When You Are Young och When You Were Young, som någonstans fångar albumets essens.
Ljudmässigt finns det flera riktiga ljusglimtar, både Like Kids och Pale Snow låter som Suede när Suede är som bäst. Kanske framförallt Like Kids, vars trallvänliga melodi och uppbyggnad någonstans sammanfattar vad en Suede-låt är för mig. I övrigt består albumet av den pampiga och gemomdramatiska pop de alltid sysslat med. Stråkarna, som fattades på Bloodsports, har åter fått göra entré i ljudbilderna vilket också gör att det hela känns fylligare och mer komplett. Precis som tankarna som flödar genom huvudet på natten är Night Thoughts ett bombastiskt album, ett album som inte ger sig, ett album som stannar uppe och reflekterar. De enda kraven Suede hade var från sig själva – och det verkar ha sporrat dem.
Som allra bäst var Suede på sitt andra album, genommörka Dog Man Star. Att återförenade Suede – i alla fall hittills – är som bäst på sitt andra album känns därför inte som en tillfällighet. Vissa band behöver stanna upp, se sig omkring och ventilera för att sedan komma tillbaka på nytt. Det är helt naturligt.