Suffocate For Fuck Sake

För sex år sedan anlände en av de kanske mest emotionella och introspektivt tunga skivor som någonsin givits ut i Sverige. Suffocate For Fuck Sakes debutalbum höll inte tillbaka och för vissa blev det säkert för mycket. För många andra var Blazing Fires And Helicopters On The Frontpage Of The Newspaper. There’s A War Going On And I’m Marching In Heavy Boots en uppenbarelse.

Bandet valde att genomgående sampla partier från P1-dokumentären Jag skulle kunna vara USA:s president, av och om Linda Boström, om hur det är att tappa kontrollen över sig själv, om hur det är att hamna i psykiatrin, och om hur ett liv med diagnosen bipolär sjukdom kan vara. Det är stundtals fasansfull lyssning, vare sig man kan relatera eller inte, och känslan förstärks ytterligare när rösterna sänks ned i en syrelös, kall och mörk ljudbild: metal, rock och hardcore med prefixet ’post’ varvas med längre ambienta passager. För mig har albumet växt i takt med åren och även om Suffocate For Fuck Sake aldrig blivit kända utanför den innersta kretsen har konstellationen blivit lite av ett kultband.

Men det är svårt att hitta mycket info om Suffocate For Fuck Sake. Jag tror få utanför deras vänskapskrets de senaste åren ens haft en aning om huruvida de fortfarande existerar eller inte. Jag trodde inte att de gjorde det. Men så på deras inofficiella Facebooksida – som drivs av ett fan – dök det nyligen upp en kommentar i loggen, från en av medlemmarna, angående ett nytt album: ”its in the making, will be released sometime in a near future.” 

Det var en mening som verkade ha skrivits i förbifarten, i en konversation där nivån kändes ganska skämtsam. Min första reaktion var att skriva en nyhet på några minuter. Vilket jag gjorde. Min andra reaktion var att stämma av med Mattias Musikka först, den person från Suffocate For Fuck Sake som stått för uttalandet. Jag skickade iväg artikeln, hann både ändra i den och ta ner den innan han ens såg den. Vi började om från noll och jag skickade över några frågor, för att få reda på vad Suffocate For Fuck Sake faktiskt är nu för tiden.

Läs Mattias svar nedan. Vi ska nog inte ta ut någonting i förskott men det verkar lovande. Tills dess: Blazing Fires And Helicopters On The Frontpage Of The Newspaper. There’s A War Going On And I’m Marching In Heavy Boots är 66:05 och värd det mångdubbla.

”Vi har inte jobbat lika mycket med SFFS på flera år som vi gjort under det senaste halvåret.”



 Är Suffocate For Fuck Sake fortfarande ett band? Har ni, enligt er definition, varit det hela tiden?

Vi har aldrig varit ett band i den klassiska bemärkelsen, och kommer aldrig bli det heller. Vi möttes under premissen att göra nåt vi inte gjort tidigare. Vi hade alla spelat i olika band tidigare, och gillade varandras tidigare alster. Vi hade alla också, i viss mån, varit drivande i våra tidigare band så därför var det antagligen en dum idé att börja repa som ett vanligt band. Replokalsbråk var man tvungen ändå att ta i de andra banden som man spelade i. Så att göra nåt annat än det ”vanliga” punkbandet kändes spännande och intressant.

Vad har ni gjort de här sex åren som gått sedan Blazing Fires?

Jobbat, flyttat, fött barn, bråkat med arbetsförmedling och försäkringskassa. Mellan all vanlig daglig stress har vi jobbat med våra egna musikaliska projekt. Eftersom vi är utspridda över Sverige och Europa hittar man andra inspirationer och personer att jobba med musikaliskt.

Hur ser framtiden ut? Arbetar ni just nu på ny musik?

Vi har inte jobbat lika mycket med SFFS på flera år som vi gjort under det senaste halvåret. Det är dock för tidigt att uttala sig om vad det blir. Så om man gillar oss får man nog sitta på nålar ett tag till. Men vi är på väg i alla fall.

Har det känts svårt att fortsätta skapa efter ett sådant mastodontverk som ert debutalbum – med ett sådant centralt och tydligt ämne – ändå var?


Vi gillade det vi skapade med Blazing Fires, därför vet vi att vi kan skapa nåt igen, som i alla fall vi gillar. Nånstans är det viktigaste att vi känner att det vi gör nu är nåt nytt, inte att vi trampar ner exakt samma jord, samtidigt gillar vi vårt koncept.

Hur kom det sig att Blazing Fires byggdes så starkt på P1-dokumentären Jag skulle kunna vara USA:s president?

Idén att använda samplingar är inget nytt direkt, men vi kände att andra band aldrig gått in på djupet. Man samplar något tal, någon tuff mening och så vidare, men följer inte upp. Vi ville se hur långt man kunde ta det och det är viktigt att det känns personligt.

Har ni tidigare lagt samplingarna eller sången först i låtarna? När jag lyssnar på er musik känner jag 1) att det är ett väldigt vågat grepp, att lägga sång bredvid så centrala samples och 2) att ni trots det utför det så himla bra och att det aldrig känns för mycket. Det känns annars som en svår balansgång.

Samplingarna har alltid varit först och sedan lägger vi sången och anpassar texter till innehållet i samplingarna. Berättelsen ska vara det centrala, sen tonsätter vi den.

Många skriver att Blazing Fires är ett album som hjälpt dem förstå mer om bipolär sjukdom. Fanns det ett mål, med musiken som hjälp, att belysa ett ämne som i den här omfattningen sällan annars tas upp genom konst? 


Vi tyckte berättelsen var intressant och bra att tonsätta. Samtidigt så vet flera av oss hur det är att leva i en omgivning där psykisk ohälsa existerar och vad den gör med oss. Om inte vi gör det, vem skulle då göra det?

Ni är väldigt omtalade och omtyckta i vissa snävare musikkretsar, även om ni aldrig lär spelas på, säg, P3. Känner ni av det stöd och sug efter mer som funnits de senaste åren?


Vi är medvetna om att det finns ett sug, men har nog inte koll på allt som händer. Men vi försöker göra musik som vi själva gillar i slutändan, det har funkat ganska bra hittills. Vissa berättelser behöver utrymme och behöver berättas flera gånger om.