I mitten av förra decenniet släppte Sufjan Stevens Illinois och The Avalanche inom loppet av ett år. Den första var ett komplext arrangerat folkalbum med texter som radade upp personer, platser och skeenden. Det gjorde även det senare – som bestod av överblivna spår och extramaterial från föregående albumprocess – men på ett mindre personligt sätt. Det var då, för nio år sedan, Sufjan började tröttna på sig själv, på hur han upprepade sig, på hur han alltid gav sitt rika berättande fullt utrymme i musiken. Det skulle komma en förändring, uttalade han sig om, dissonans istället för det vackra, ”enkellyssnade” som han själv adresserade i titeln på en av sina omarbetade låtar. Skiftet kom inte på All Delighted People, utan istället på fullängdaren som följde ett par månader senare.
Plötsligt var Sufjan Stevens inte längre intresserad av att skriva konventionella låtar. Det var som att han hade stigit in i UFO:t han sjöng om i öppningslåten på Illinois och sett de amerikanska delstaterna krympa. 2010 års The Age of Adz var pornografisk i sin estetik. På skivan manipulerade han sin röst och omgav sig med elektroniska oljud som gav intrycket av en brokig tonåring som tröttnat på att vara snäll. På scen stod han i neonkostym, omgiven av koreograferade dansare, som en flaxande David Byrne i den digitala tidsåldern. Som sista låt innan ett pliktskyldigt extranummer med äldre låtar spelades den 25 minuter långa Impossible Soul. ”I did some stuff with my stepdad, Lowell”, sa Sufjan strax efteråt och blickade tillbaka på den kreativa nystarten. ”It was like improvised noise. That’s really where my heart is, unfortunately. I’m less interested in songwriting and more into just making noise.”
Med producenten Son Lux och rapparen Serengeti bildade han sedan den omaka trion Sisyphus och gav på egen hand ut ett 161 minuter långt julalbum. Däremellan kom livet och la ut en spikmatta. Hans mor Carrie avled för tre år sedan i cancer och när Sufjan försökte återgå till att skriva var det extravaganta, svårtillgängliga borta; låtarna var lika svaga som han själv. Han cyklade genom North Dakota, Wyoming och Montana, över vidsträckta landskap, sov i tält och på motell. Och skrev.
Carrie lämnade sina sex barn när Sufjan fyllt ett och kom därefter att figurera sporadiskt i hans liv. Minnena han har kvar av sin mamma, som led av schizofreni, bipolär sjukdom, alkoholism och drogmissbruk, kommer framför allt från de tre somrar som hon och styvpappan Lowell Brams spenderade i Eugene, Oregon. Medan Lowell skjutsade till gig och sedermera startade det frodande skivbolaget Asthmatic Kitty med Sufjan blev avståndet till henne allt större.
De många åren utan försoning präglar Carrie & Lowell lika mycket som själva döden. Han sjunger om dämpande läkemedel, ber till profeter och refererar till Oregons enorma gräsbränder på 30- till 50-talet men även om samtliga elva spår är djupt nakna dikter med olika ingångar etsar sig speciellt en tanke fast. Sufjan har själv sagt att det här är första gången han inte kunnat lösa något genom sin musik – och kanske är det därför den är så genuint förkrossande. Han slåss mot väderkvarnar; hela skivan skriker att vi försvinner, till slut, när som helst, och kommer aldrig tillbaka. Det tar 24 sekunder av inledande Death with Dignity innan raden ”I’m afraid to be near you” kommer. Resterande 44 minuter och 11 sekunder ägnar han åt att närma sig bit för bit.
Vännen Thomas Bartlett, känd som Doveman, övertalade först Sufjan att överhuvudtaget gräva fram låtarna och göra något med dem, och körde sedan över det ursprungliga namnet, Oregon. Carrie & Lowells basala folk-instrumentation är säkert lika bedårande som delstatens kuststräckor men Bartlett efterfrågade något värdigare än en fortsättning på en redan kasserad delstatsserie. Den slutgiltiga titeln fångar ambitionen – vardagen och spännvidden. Det som inte sägs på skivan utvecklas just nu i intervjuer kring den, och det som inte berättas där gör väl det av en anledning. I det senaste numret av Uncut undviker han frågan om huruvida den brutna armen som nämns i titelspåret orsakades av hans mamma eller inte.
Carrie & Lowell låter kanske i teorin som ett alster där skaparen bara spytt ur sig allt det som värker så och tagit ett steg tillbaka för allmän beskådan, men albumet är aldrig självömkande. Det känns inte ens medvetet om sin egen sorg – det bara är. På Should Have Known Better har en pojke utan förvarning inte sin mamma vid sin sida i tv-spelsbutiken längre och i början av låten drar Sufjan paralleller till sitt röriga känsloliv över en dov, andaktsfull produktion som återkommer albumet igenom. Strax innan har han sjungit om hur hennes avvikelser pulserar också i hans blod. Så börjar en keyboard ta mer plats, tonen skiftas och perspektivet blir ett annat: ”Nothing can be changed / The past is still the past / The bridge to nowhere” är tankar som återkommer men som i det här sammanhanget är hoppfulla. När ingenting kan påverkas – titta framåt! När broderns dotter nämns (”The beauty that she brings, illumination”) som en anledning att fortsätta är det som att se en människa svara konstruktivt på sina egna självmordstankar.
Det finns många sådana stunder, de av total emotionell närvaro, på Carrie & Lowell. Sätt fingret på låtlistan och du träffar en känslig punkt. På Fourth of July verkar Sufjan helt enkelt trött på omskrivningar. All in! ”We’re all gonna die” upprepandes i en hel slutminut ovanpå ett piano som låter instängt i en likkista. I Blue Bucket of Gold tar meningarna slut och ett ylande ”Oooooh” övergår från röst till ljudtextur. Det sista ordet han sjunger är ’life’.
På en av de mest älskade Illinois-låtarna, det tematiska syskonet Casimir Pulaski Day, var Sufjan Stevens trött: ”All the glory that the Lord has made / And the complications when I see His face / In the morning in the window”. ”And he takes and he takes and he takes”, fortsatte han, för tio år sedan. Han verkade arg på sin Gud då. Tiden tickar. Människor rycks ifrån oss och det finns ingenting vi kan göra åt saken, men den här gången verkar han inte arg på någon annan än sig själv. Uppgiven över Guds frånvaro, som på Drawn to the Blood, men härdad. På Carrie & Lowell ser Sufjan Stevens sig själv och hela sitt liv genom fönstret. Vi ser det också, genom sprickorna, och kanske ser vi även oss själva.