Sufjan Stevens i Stockholm 2015

Det är den sista sommarhelgen för året, läste jag på någon löpsedel. Det brukar väl ske ett par sådana tidningsvarningar innan det slår in, men skulle det stämma (att den är över, för på plats är den inte) känns det passande. Jag känner åtminstone av det: hösten är liksom övriga årstider behaglig på sitt sätt, men den bjuder inte in till förväntningar på samma sätt som sin föregångare. Om sommaren är öppen, ofta planlös, är hösten betydligt enklare att schemalägga och förutse. Sufjan Stevens senaste album handlar i synnerhet om de tre somrar han tillbringade med sin mor och styvpappa i ett sommarhus i Oregon och det är alltid så jag sett hans på hans mest hänförande låtar, som flagnade utrivna papperssidor ur hans julimånader som barn. Det är den sista sommarhelgen för året, läste jag, och Sufjan Stevens är passande nog i stan för att ringa in varför det ryms så mycket melankoli i det.

På den låt jag lyssnat på mest med honom den senaste månaden, The Predatory Wasp Of The Palisades Is Out To Get Us! (titeln är en sommarlägershistoria i sig), sjunger Sufjan rader som ”I can tell you the day we were born / My friend is gone, he ran away / I can tell you, I love him each day / Though we have sparred, wrestled and raged”. Den sista meningen fångar mig varje gång, för även om Michigan-sonen formulerar ögonblicksbilder om sin uppväxt känns han sällan fragmentarisk i berättandet. Man kan ana mycket bakom getingincidenten, undangömt men inte osynligt.

Att minnas mer än små delar av sin uppväxt är snårigt, ännu mer så sin barndom, och att minnen tynar bort som ånga från ens huvud är säkert centralt för dragningskraften hos Sufjan Stevens. Det är skönt att någon har ett fotoalbum att visa upp när man själv förlagt sitt. Med Carrie & Lowell har han satt sig ännu närmare och kommit till sidor där man tittar på honom och undrar om man ska göra något annat, eller kanske kolla på bilderna från den där galna julhelgen istället. Men liksom många som går genom en personlig kris, i Sufjans fall sin mammas bortgång, finns ett skriande behov av att berätta. Det har lett till en av årets mest intima skivor och till en av årets mest intima turnéer.

Man kan närma sig det på olika vis. Den brittiska onlinepublikationen the 405 publicerade i dagarna en krönika (värd att klicka sig in på enbart för bilderna) om en av hans spelningar under turnén, där skribenten hade svårt att skaka av sig känslan av att det kändes onaturligt att sitta och sörja en mans erfarenheter tillsammans med några hundra andra. ”I just cannot shake the feeling that we are all so incredibly privileged”, skriver författaren. Texten har möjligen en poäng och är en reflektion som knappast gör anspråk på någon absolut sanning, men förhoppningsvis kan vi leva i en värld där vitt skilda viktiga saker inte nödvändigtvis behöver vägas mot varandra vid varje tillfälle; att en konsert eller en skiva eller en artist faktiskt kan vara essentiell i sig för att man ska dra upp persiennerna på morgonen. Där människor som sitter med biljett trots allt funnit det vara en rimlig aktivitet att tillsammans sitta och lyssna på tankar om döden och allt som virvlar runt den. Sufjan Stevens är inte en välgörenhetsorganisation men hans elva nya låtar om sin decimerade familj lär redan ha biståt flera i vacklande stunder. Eller bara fått någon att kunna ta på begreppet sorg, och i förlängningen på sin egen.

Så sommaren är passande nog död och på Göta Lejons scen i Stockholm ringer folksångaren ut den med memoarer fyllda av religiösa fantasier, regionala landmärken och svårdechiffrerade metaforer. Han och fyra till spelar hela det nya albumet, inleder med det äldre stycket Redford men arbetar sig sedan igenom samtliga nya låtar utan att säga ett knyst. Det är lite som att se Bon Iver turnera efter deras andraskiva – oerhört kompetent och fokuserat men Justin Vernons band har inte samma behov av att ta sig ännu närmare sin publik. Lite av Carrie & Lowells andlösa nerv försvinner då, å andra sidan är det lätt att förstå att en man som släppt ett album baserat på nakna bekännelser och minnen inte känner sig manad eller ens emotionellt kapabel att utveckla det ytterligare.

Men det andra materialet, herregud. Sufjan Stevens spelar fyra av de vackraste låtar han skrivit om undertryckt kärlek och rädslan, inte minst som kristen, runt kring att tycka om någon så att det gör ont som också är man: The Owl and the Tanager, Futile Devices, Concerning the UFO Sighting Near Highland, Illinois och hans stora hit To Be Alone With You. Den sista har jag alltid tyckt varit lite för mycket sorglig-scen-i-tv-serie-kompatibel men när han sjunger den här, som extranummer, med ett dämpat körande och ljudlös parkett och balkong framstår hans omskakande adolescens som något man bör spela upp i skolor för ungdomar.

Till sist spelas Chicago, som senast han var här och turnerade med The Age of Adz-skivan för fyra år sedan fick strykas ur setet på grund av tidsbrist. Världens yngsta musicerande 40-åring, med den patenterade kepsen på, stänger konserten med att spela en tio år gammal låt vars text lika gärna hade kunnat ligga på årets skiva. Chicago handlar om att påbörja ett nytt liv, om och om igen, för att det förra påbörjade livet inte blev bättre än det tidigare, och Chicago är kanske inte är bättre än New York som kanske inte är bättre än Stockholm. Chicago handlar om att fixa sitt nuvarande liv istället för att kickstarta ett nytt, vad det nu är. ”I wouldn’t want to be anywhere else in the world” säger Sufjan Stevens när han äntligen adresserar sin publik. Om han menar platsen, sitt sinnestillstånd eller om han inte menar det alls är oklart, men man kan ju gissa.