Summer Heart
Emmabodafestivalen, 23/7-2013

Efter några glas Pongrácz insuper jag atmosfären, slår mig ner i ett camp och dricker Slotts köpta på Helsingör-färjan till ett pris av 100 kr flaket. Ur högtalarna sprudlar allt från Svenska Akademien till Todd Terje, ja till och med Summer Heart. David Alexander som han heter, Sveriges chillwave-pionjär, står dessutom på en scen 100 meter bort några timmar senare.

När mörkret hunnit omfamna oss inviger vi Baren med stort B. Borta är den uppblåsbara golfboll som tidigare utgjort baren och  istället ser vi en scen av storleken mindre där ett gäng mindre popakter får kasta sig ut i mörkret istället för att möta den mördande hettan och det glesa publikhavet som rymmer mer gräs än publik. Emmaboda har verkligen inte brist på publik, det handlar bara om att de här banden ges en bättre plattform och en ärligare chans att nå ut med sin musik.

Subtropiska landskap sköljer över den småländska skogen samtidigt som Cazzette dunkar liv i househjärtan en bit bort. Slutna ögon, obskyra tygkassar och slitna jeansjackor gungar in i ett vågigt ljudlandskap som många trodde skulle dö ut efter 2009. Men det finns några som fortfarande kan det här med vykortsmusik. Summer Heart hör verkligen till dem. Redan i Hit Me Up har han övertygat oss alla trots att han befinner sig ensam på scen med en laptop. Vanligtvis hittar vi Summer Heart tillsammans med musikerna i Sameblod för att ge de drömska ljudlandskapen en fylligare yta. Istället för musiker på scen gästar publiken scenen oavsett om det är debutsingeln Please Stay eller avslutande I Wanna Go. Majestic-pop i mörkret är som dömt att lyckas och resultatet är årets mysigaste spelning.

Foto: Magnus Olsson