Ingen kommer ens i närheten av att vara lika intressant och underhållande i sin tråkighet som Mark Kozelek – frontfigur, textförfattare och den enda konstanta medlemmen i Sun Kil Moon. När alla andra amerikanska indiemusiker gör sitt bästa för att förmedla dramatiska känsloexplosioner så ser Kozelek det vackra med att helt opretentiöst bara sitta ner och skriva om sin halvt händelselösa vardag. Av någon anledning går det som ett spjut rakt ner i själen.
Det här spoken word-konceptet är dock ingenting nytt, utan en vändning i Kozeleks sätt att skapa musik på som vi hunnit bli vana vid. Hela hans karriär, från Red House Painters under 90-talet till Sun Kil Moon under 2000-talet (parallellt med hans solokarriär) är en långsam men säker resa där textsatta melodier blivit till tonsatta texter. En till synes liten, men ack så viktig skillnad. Självklarheten i Kozeleks röst är dock fortfarande densamma, även om den används på ett lite slappare sätt i dag än för nästan 25 år sen. I Also Want to Die in New Orleans är just ett exempel på detta.
Albumet, vars titel kanske lite oväntat är ett svar på Suicideboys I Want to Die in New Orleans, är inte särskilt lättillgängligt. Texterna är alldeles för personliga och specifika för att någon som inte är textförfattaren ska kunna relatera till dem. Det verkar dock inte som att det är syftet med dem. Det här är bara en ofiltrerad, tonsatt dagbok.
Längden på låtarna är också något som bidrar till att musiken kan vara svår att ta till sig. Även om albumet bara har sju spår, så är den totala längden en och en halv timme. Det är långt, och det uppfattas som väldigt mycket längre när man även räknar in det musikaliskt repetitiva. Det krävs mycket för att fokusera på ett så invecklat textmaterial så pass länge, om det ens är möjligt över huvud taget. Lättast och säkrast är kanske att dela upp lyssnandet i etapper för att smälta alltihop. När man väl klarat av det så blir dock upplevelsen så mycket starkare än vad den hade blivit annars.
Kozelek har en förmåga att dra till sig och omge sig med geniala musiker. Även om medlemmarna i Sun Kil Moon har varierat så har de alla alltid lyckats med att leverera en fantastisk grund för texterna att vila på. I Also Want to Die in New Orleans är ett praktexempel på detta: den gitarr- och trumbaserade instrumentationen tillsammans med mixningen är hypnotiserande behaglig och Donny McCaslins enkla, mjuka, långsamma saxofonslingor helt magiska. Sångerna är uppbyggda i sektioner, med en fras, (ibland två), som upprepas i flera minuter för att sedan abrupt ersättas av en annan. Även om helheten är repetitiv så ger denna metod en ständig känsla av fräschhet i musiken. Det är nog svårt att tycka annat än att det är fenomenalt snyggt.
Det finns ingen poäng i att kommentera varje enskilt spår, för de skiljer sig inte så avsevärt mycket från varandra, förutom vad gäller textinnehållet. Dock är det inte ens så att varje text för sig bara handlar om en sak. De flyter alla runt lite, precis som tankar vanligtvis gör i ett huvud, och rimligtvis också Mark Kozeleks. En sak leder till en annan. Så är livet, så varför ska inte musiken också få vara så?
I Also Want to Die in New Orleans är på sina sätt ett fantastiskt verk, så himla vackert i sin enkelhet. Kozelek har med bland annat Red House Painters första självtitulerade album från 1993 och Sun Kil Moons Benji från 2014 stått för något säreget. Arvet som han gett sig själv förvaltar han väl, och det är fint att se att han är i ständig utveckling. Att lugna ner sig lite i uttrycket med åren känns som en naturlig väg att gå – en människas liv är inte känslodramatik dygnet runt. En människas liv är att läsa nyheter, att tänka på var man ska slå sig ner efter pensionen, att äta flingor. Att skildra det ger musiken djup på ett sätt som annars inte är möjligt.