Tycker du att du har en ohälsosam romantisering till det sena 60-talet? Dagdrömmer du om att knarka med The Velvet Underground? Anser du att Tame Impala är det bästa som har hänt sedan The Doors? Tycker du att indierock har alldeles för lite fuzzpedaler idag? Det är okej, för Sunflower Bean kämpar med precis samma tankar. New York-trion har gjort allting i sin kraft för att få 2016 att framstå som 1966 sedan dagen de debuterade med EP:n Show Me Your Seven Secrets. De har aldrig flytt alldeles för djupt in i eskapismen men målar gärna upp någon sorts psykedelisk utopi med fötterna kvar i samtiden, medan de stirrar djupt in i ögonen på den förmodade Jim Morrison-affischen i sin replokal.
Sunflower Bean har egentligen inte slutat avguda allting som gjordes för 50 år sedan, men på Human Ceremony har New York-trion insett hur bra kontemporär indierock fungerar med bara en gnutta psykedelisk 60-talskrydda istället för att dränka sitt sound i den. De adrenalinpackade singlarna Wall Watcher och Easier Said är perfekta exempel hur de lyckas balansera dåtid och nutid på samma kvalitetsnivå som Fear of Men eller YAST, och når ett fantastiskt giftermål på titelspåret och I Want You to Give Me Enough Time – som hallucinogena feberdrömmar vävda av The Velvet Underground och The Cure. Det är lika spännande och drömskt som det känns bekant, utan att konceptet känns tröttsamt eller uttjatat.
Det som värmer som mest med Human Ceremony i slutändan är det pretentionslösa förhållningssättet – att Sunflower Bean ser på vår tids musikaliska arv som någonting magiskt och inspirerande. Spelglädje och en solskenslik förtjusning för livet genomsyrar albumets samtliga 38 minuter av speltid, framför allt genom bandets enhetliga insatser som skapar ett stort koncist sound. Även när lugnare spår som Creation Myth bleknar mot kraftpaketen på albumet är känslan av kärlek, fred och förståelse intakt – minst sagt en tidlös upplevelse som hade låtit lika optimal ifrån högtalarna på Woodstock på Way Out West.