Greg Andersson, en av Sunn O)))s två kärnmedlemmar, menar att Kannon är ”a fairly accurate reflection of the power of the group live”. Det har han helt rätt i. Kannon speglar väldigt väl vad Sunn O))) spelade under Way Out West i år, kanske inte de exakta låtarna (bandet spelar inte direkt ”låtar” live), utan det är snarare ingredisenserna och intentionerna som är desamma. Borta är den breda skaran musiker som backade upp gruppen under Monoliths & Dimensions, i centrum står nu i vanlig ordning en bred repertoar av olika sorters gitarrfeedback, så kallade drones. Helt avskalat är det inte, bandet använder fortfarande studion som ett instrument för att lägga på körer och atmosfäriska ljud, men vi är ändå långt närmare musikens kärna. Albumet är gruppens första egna på sex år, om en räknar bort deras utmärkta samarbete med Scott Walker, och det består av tre musikstycken: Kannon 1, Kannon 2 och Kannon 3.
Kannon 1 har ett förvånansvärt snabbt tempo för att vara Sunn O))), men är ändå i grunden samma släpande drone som vi känner och älskar. Tongångarna är kanske inte harmoniska, men mer tonala än vanligt. Kanske är det lätt att bli påverkad av omslaget, men musikstycket känns ljust, luftigt och skimrande, inte lika klaustrofobiskt och kvävande som det kompakta mörkret på verk som exempelvis Black One. På så sätt följer Kannon ändå i Monoliths & Dimensions fotspår, genom att musiken till sin natur är meditativ snarare än skräckinjagande. Det må vara komiskt, men det är inte konstigt att bandet inspirerat ett gotiskt yogakollektiv som gör sina övningar till Sunn O)))s musik. Samtidigt är det knappast någon Enya-stämning som råder: kompositionen är sedvanligt hotfull, med Attila Csihars väsande och knarrande sång som understryker det helvetiska drag som alltid existerat i Sunn O)))s musik.
Kannon 2 känns sakral och kyrklig, och påminner om Great Church från redan nämnda Monoliths & Dimensions. En manlig kör sjunger mantran medan en uppsättning märkliga syntetiska ljudmattor minglar med de grovkorniga gitarrljuden. Låten sätter fingret på vad som är så speciellt och imponerande med Sunn O))): det är inte bara musik, det är en plats som går att befinna sig på, som en fjärde dimension. ”Can you breathe a frequency?” är en av gruppens catchphrases, och spelar du Kannon 2 på tillräckligt hög volym så känns det verkligen som att du kan det.
Kannon 3 är förmodligen den mest lättillgängliga låt som Sunn O))) spelat in, men precis som att Kannon 1 är den snabbaste låten på albumet så säger det absolut ingenting utanför det väldigt snäva sammanhang som är Sunn O)))s diskografi. Ändock så har vi här att göra med såväl ackord som en del snygga harmonier av backing vocals. Skulle den snabbas upp 200% och få ett trumspår så skulle Kannon 3 kanske låta som Bauhaus eller The Cure under Pornography-eran. Någon borde allvarligt talat försöka remixa den, om inte annat för att skänka oss det stora och absurda nöjet att dansa till Sunn O))) på någon gothklubb. Avant garde-gitarristen Oren Ambarchi har inte kallat Kannon för gruppens pop-album utan anledning.
Kannon är bara lite drygt 30 minuter lång, men det är ändå en fullgod prestation av bandet och en utmärkt skiva för den som vill höra grannarna banka med kvastskaften i lägenhetsväggarna för att få slut på det förbannade oljudet. För Sunn O))) låter som vanligt bäst ur högtalare, när musiken får resonera i ett rum och lyssnaren tillåter sig själv att slukas av de tjocka ljuddimmorna. Förbannat oljud är just vad det är, och ingen behärskar det bättre än Sunn O))).