Sist jag var på en Sunn O)))-spelning somnade jag. Det var fantastiskt. På gränsen mellan sömn och medvetande blir en snårskog av gitarrfeedback en förtrollad plats. Många menar att Sunn O))) är det postmoderna hipstertramsets absoluta slutstation, men de är i själva verket ingen bluff. Deras transcendentala ljudkonst är helt uppriktig, precis som (majoriteten) av deras fans. Munkkåporna som blivit gruppens signalement är mer än passande – deras musikstil ligger nära den gregorianska sången, satanistiska rötter till trots. Sunn O))) är nämligen inte ens neo-klassisk musik, de bär en äldre fackla än så. Sunn O))) är snarare den liturgiska musikens mest motsägelsefulla inkarnation – black metal, som från början var en vansinnig satanistisk urladdning har blivit ett varmt, stillsamt, kontemplativt ljus, som att stirra in i en glödande brasa tills man glömmer bort vem man är.
Kanske är det därför de valt den humoristiska titeln Life Metal – growlet och den genuint ogästvänliga stämningen som fanns på genombrottet Black One är borta. På introspåret Between Sleipnirs Breaths träder en nästan viskande kvinnoröst fram ur de tjocka dimmorna, så nära öronen att det praktiskt taget är ASMR. Under albumets gång hör vi sedan klockor, syntar och vågar jag gissa att det är ett stränginstrument som vrålar i slutet av Aurora? Life Metal är definitivt bandets mest extravaganta inspelning sedan Monoliths and Dimensions, och utan tvekan deras bäst producerade. Gitarrernas texturer brottas med varandra på ett sätt som för tankarna till jordskred, enorma vattenmassor eller skrikande vind. Med rätt volym låter Life Metal lika storskalig som en livespelning.
Ändå är det ett väldigt konventionellt album i Sunn O)))’s diskografi. Musiken saknar samma höga nivå av personlighet som Black One eller Monoliths and Dimension uttryckte, och bandet verkar här nöjda med att förfina sitt hantverk snarare än att göra något som återigen förflyttar dronemusikens gränser. Men accepterar man begränsningarna finns ingen anledning att vara missnöjd. Det är sannerligen vårens och livets drone-album, lika monolitiskt och obönhörligt som solen själv. Det är ett album att somna till om och om igen, denna gång kanske i hängmattan.