Sunn O)))
Way Out West, 14/8 – 2015

Sunn O))) fryser tid. När de börjar spela en låt som Aghartha så slutar den aldrig och övergår i något nytt. Ljuden bara fortgår: ”Thunderous resonant sounds call from beyond the depths”, fräser den ungerska black metal-vokalisten Attila Csihar och bandet med bland annat originalmedlemmarna Stephen O’Malley och Greg Anderson svarar med just resonans och ett totalt ignorerande av rytm och melodi. Samtliga på scen ser ut som Darth Sidious, men medan Star Wars-karaktären är på ständig jakt efter världsherravälde vill Sunn O))) inte utveckla speciellt mycket. De har sitt låga register vars färglösa vatten de håller sig i, som är lika skrubbat på liv som Döda havet, och tycker du efter femton minuter att det börjar bli lite gjort ska du nog börja gå. Eller hitta din meditativa ficka så snart som möjligt.

Halvvägs in omfamnar Csihar sin inre Madonna och byter outfit. Till skillnad från andra popstjärnor väljer han en lite annan stil än brukligt. Han hasar helt enkelt ut i handskar med blå laser i och en huvudkrona som gör att han ser ut som Uruk-hai som känns inblandad i morden i första säsongen av True Detective. Det här är en kille som när han inte sjunger i Mayhem eller tänjer gränserna för hur mycket rök man kan omge sig med även jobbat med filmproduktioner som Spy Game. Det är tur att Csihar inte är manusförfattare i dessa lägen – då hade barnen snarare bjudits på en handling i stil med den experimentella fiskardokumentären Leviathan från 2012, där man får uppleva några män ute till havs, ta upp fisk, och det är det som händer (det finns helt klart en mycket närbesläktad ambition mellan Sunn O))) och den).

I sin jakt på att upplösa tid och rum blir upplevelsen, som så många tidigare konstaterat, fysisk. Sunn O))) ger My Bloody Valentines ljudrekord på Way Out West en god match och deras fria men ändå strukturerade musik sätter sig i benen. Efter en timmes konstant vibration är det som att ha gått två mil när man staplar ut.

Mycket sällan blir det mer uppenbart hur svårfångat musik är än när man söker sig mot de mest extrema konstuttrycken. Majoriteten av festivalbesökarna skulle säkert inte ens kunna skriva under på detta som en konsert med riktiga låtar, men för mig är det ett betydligt mer uthärdligt och uppfriskande alternativ till yoga-timmen i Slottskogen varje morgon under helgen. Skillnaden är att det är liemannen som håller i övningarna på Folkteatern. Istället för att viska något om inre frid väser han som om han kommit för att hämta oss.