Supersöndag: Mogwai
Publicerad: 4 april 2011 av Emil Norrström
Mogwai, Debaser Medis
Betyg: 8 / 10
Luften är tät. Svetten rinner sakta längs pannan. Ett fullsatt Debaser Medis suktar efter en kväll som inte liknar någonting annat. Förväntningar och verklighet möts där till en början.
White Noise drar igång lite sparsamt, lite grann som det där föredraget i engelska du gjorde i nionde klass. Men ju längre låten går, desto mer övertygad blir man om att det är en av de starkaste spåren på den senaste plattan. När kvällens höjdpunkt sedan tar tag i taktpinnen stannar den där svettdroppen upp för ett tag, för att sedan ringla sig varsamt ner längs hela kroppen. Som för att inte störa det underbara som pågick. I’m Jim Morrison, I’m Dead är en liveprestation av högsta rang. En låt som när alla andra tror att den når sitt slut accelererar ytterliggare och avslutar i en ljudnivå som frambringar alla dina innersta känslor.
Denna eufori gör att du seglar vidare ett tag till utan närmare eftertanke. Men när du klivit av molnen och befäst din position lite längre bak till höger hinner verkligheten i kapp dig. Hardcore Will Never Die, But You Will exponeras, och även om det är en bra skiva är materialet inte lika starkt att det håller fullt ut en törstande söndagskväll likt denna. För en kort sekund rycks jag med i Dominic Aitchisons nedåtchackade attityd och känner mig lite mätt. Men lika fort som den här känslan kom krypandes är den återigen borta. Jag vet inte om det var Stuart Braithwaites tappra försök att kompensera sina resterande bandmedlemmars taskiga utstrålning med lite sköna gittargung. Eller om det hela bara tog tillbaka den ställning som fanns från början. För med Mexican Grand Prix och Glasgow Mega-Snake var vi 900 personer som glatt skrev på attendance-listan för encore.
Auto Rock går igång, och efter ett par tappra jubel står jag där leendes. Låten är enligt mig Mogwais nummer ett, och även om den kanske inte är det ikväll spelar det ingen roll. Ingen kan ta ifrån den att drömmar uppfylls, går i kras och sedan skapas på nytt till tonerna av Skottlands kungahus inom postrock. Som för att sedan belysa det lite extra avslutas allting med ett totalt kaos, där bandmedlemmarna kliver av en efter en för att till sist låta publiken vaka över en tom scen akompanjerat av rundgång. Ett karaktäristiskt och värdigt avslut på en kväll med Mogwai.
Foto: Magnus Olsson