Få blandar genrer och influenser lika frimodigt som Susanne Sundfør. Att lyssna på hennes femte fullängdare är att i ena stunden rulla sina blonderade lockar i takt till sockersöt 90-talspop (Fade Away), i andra skönja influenser från 80-talssynt och Kate Bush (Kamikaze) och i tredje pumpa handen i luften till modern witch house (också det i Kamikaze). Det är modigt och fräscht, men landar tyvärr inte alltid helt rätt. Mer om det senare.
Utöver att utforska alla möjliga varianter av drivig elektronisk musik leker Susanne också med dynamikskiftningar. Vi rör oss mellan ballad och dans, bombastiska arrangemang och minimalism, och alltihop knyts ihop av textberättelser som pendlar mellan euforisk kärlek och bittert svek. Ten Love Songs är en 46 minuter lång växelverkan.
Trots detta framstår inte albumet som särskilt spretigt, och det beror i huvudsak på en enda faktor: Susannes röst. Denna urkraft till stämma slog ner som en bomb när hon tidigare i år släppte singeln Delirious (för övrigt ett av albumets bästa spår). Visst har de flesta av oss hört henne tillsammans med Kleerup och Röyksopp, och vissa ännu tidigare (hon har ju trots allt varit aktiv i åtta år, men då huvudsakligen i Norge), men det vi får höra nu är ett kliv upp till nästa nivå. Hon har en pondus som föddes hos Kate Bush, mellanlandade hos Björk och slutligen alltså tog sig till vårt kära grannland.
Tyvärr blir tidigare nämnda dynamikexperiment hennes fall. De lugnare låtarna kommer inte i närheten av samma nivåer som de mer fartfyllda och dansanta. Memorial är förvisso ett majestätiskt epos som med hjälp av sina neo-klassiska stråkar (ännu en utstickande influens) blir fullständigt trollbindande, men resten av de mer nedtonade låtarna lär vi ha glömt bort om ett halvår. På grund av det riktningslösa låtskrivandet i spår som Fade Away, Silencer och Trust Me störs skivans inneboende puls, som i inledningen sparkas igång så lovande med Darlings och Accelerate. Växelverkan-konceptet fungerar helt enkelt inte särskilt bra.
En intressant lösning hade varit att skära bort det överflödiga och istället ge ut de bästa låtarna som separata singlar. Accelerate, Kamikaze och Delirious har alla en otroligt stark inneboende kraft, och presenterade var för sig hade de två förra kunnat generera samma överväldigande effekt som den senare gjorde för några månader sedan. De här låtarna är nämligen Susanne Sundfør när hon är som allra bäst: kraftfull, dansant och oförglömlig.