Annedalskyrkan
Susanne Sundfør
Way Out West, 11/8 – 2018
Publicerad: 12 augusti 2018 av
Sofia Rönnkvist
I höstas släppte norskan Susanne Sundfør albumet Music For People In Trouble, och det ska under Way Out Wests sista natt spelas i sin helhet inne i Annedalskyrkan. Kön slingrar sig nästan hela vägen bort till rondellen vid Linnéplatsen och upp för de krokiga trapporna i vad som känns som en oändlighet. Så ser det ut i flera timmar innan spelningens start vid klockan halv ett, så att påstå att trycket är högt känns nästan som en underdrift.
Väl inne är det så fullt att den högra läktaren verkar vara det enda stället med sittplatser kvar. Men för att njuta av Susanne Sundførs musik ikväll behövs inte mer än öron och slutna ögon. Visst har framträdandet visuella element som förstärker upplevelsen, mestadels i form av warpade illusioner, men akustiken i kyrkans vackra skepp väger mer än väl upp för den förlorade synen. För nog låter det mäktigt när första låten Mantra börjar ljuda genom luften. Susannes röst spelar huvudrollen i denna lågmälda, finstämda komposition som genererar kvällens första rysningar av många genom kroppen.
Eftersom att hela konceptet är att skivan spelas från början till slut är det inga överraskningar som gäller angående låtval. Det är precis som när hon tidigare i vår spelade med samma uppsättning på Cirkus i Stockholm, och bandet är fortfarande jazz-konstnärerna Gard Nielssen’s Acoustic Unity. Att höra hela skivan live ger även en ny uppskattning för alla mellanspel, både planerade och improviserade. Inspelade så kommer de aldrig riktigt till sin rätt, men i Annedalskyrkan skänker de tyngd och djup till framträdandet. Långa solon på kontrabas har aldrig varit vackrare.
-
I takt med att den upplevelse som bjuds på fortgår infinner sig snabbt en helig stämning i kyrkbänkarna. Redan vid Good Luck Bad Luck har tårarna börjat forma sig i ögonvrårna, och det är inte mycket annat att göra än att luta sig tillbaka och låta sig hänföras. Den späda ömsom starka rösten som Susanne besitter blandas perfekt med den utsökta blandningen av jazz och folk som musiken består av. Även hennes förmåga att hitta ett underbart välavvägt samspel mellan elektroniskt och akustiskt lyser starkare i kyrkan är på inspelning, vilket vittnar om hennes musikaliskt tekniska färdigheter.
I de vibrerande, fullkomligen uppslukande crescendo som infinner sig under The Golden Age är det nära en fysisk bristningsgräns för vad musik kan göra med kroppen. Visst är det sent på natten och en stillasittande position en befinner sig i, men som åskådare och lyssnare är en mer vaken än någonsin när uppbyggnaden i låten sakta stiger mot raderna ”It rings louder and louder and longer and longer”. Ominösa och bombastiska Mountaineers bevisar direkt efteråt att Susannes musik verkligen är gränslös, och tårarna som redan rullat pockar på ännu en gång under den storslagna finalen. Omtumlade och frälsta ger publiken slutligen henne en stående ovation i vad som känns som en evighet. Det, och så mycket mer, är hon värd efter den här kvällens kraftprestation uppe på scenen.
-
