Svag inledning men magnifik avslutning
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Kúra, Roskildefestivalen

Betyg: 6/10

”Kommer de från Island? Ja, men det brukar ju vara en kvalitétsstämpel.” Min granne på Festivalbussen på väg till Roskilde kommenterar min rekommendation att se Kúra under warm-upen. Han har faktiskt rätt. Island är det där landet som alla skribenter romantiserar och drömmer om; där alla musiker påstås vara inspirerade av den förmodat speciella atmosfären. Det är svårt att inte dra dessa kopplingar även till Kúra, men jag ska bespara er det. Tänk er istället en grotta, där det droppar från taket och sången från något feminint sagoväsen ekar mellan de solida bergväggarna. Lägg sedan till små elektroniska ljud som berikar ljudbilden samt några lågmälda gitarrer med hög delay och ni har Kúra framför er.

Det är på den för i år nya Apolloscenen, som osmakligt nog påminner om en orange, pumpaformad hoppborg, som de mystiska Kúra ska försöka förmedla sin musik till oss. Till en början går det inte bra. Bandet gör sig inte bra i dagsljus, och att publiken koncentrerar sig mer på sin Tuborg än scenen spelar också viss roll i sammanhanget. Trots att Anchor, bandets mest populära låt, inleder spelningen dränks den något darriga sången av plötsliga utrop och skrik från publiken. Kúras lågmälda, tysta musik skär sig mot den uppslupna stämningen, och det är förmodligen därför som det först blir smått sömnigt. Låtmaterialet är det inget fel på, Joe och Invisible är fina indiepoplåtar, det är snarare omständigheterna som inte går hand i hand med musiken.

Det är inte förrän i spelningens slut, då en förlängd version av (jag tror det är) Crushed Ice som det sätter fart på allvar. Det sugande gung som annars är karaktäristiskt för Kúra ersätts av tunga beats, och publiken vaknar till ordentligt. Spelningen förvandlas till en fest, och när Follow Your Heart avslutar konkurrerar Kúra inte längre med ölen; de närvarandes uppmärksamhet ligger helt på bandet. Jag applåderar den fantastiska avslutningen, men när bandmedlemmarna bockar och tackar för sig kan jag inte sluta tänka på hur sanslöst bra det kunde varit om hela spelningen hade hållit samma klass.