Campingen

Sverige vs. England
Roskilde, 7/7 – 2018

Publicerad: 8 juli 2018 av Nike Rydberg

5

Precis som att jag inte minns Roskilde-akterna My Bloody Valentines och Massive Attacks storhetstid under 90-talet så minns jag inte Sveriges magnum opus VM ‘94, eftersom jag inte var född då – men jag har hört att det var toppen. Precis som med tidigare nämnda akter så lever deras diskografi för alltid kvar i vårt kollektiva kulturella minne. Sommarens återföreningsturné är den första sedan frontmannen Zlatan lämnade gruppen, och den har lockat storpublik på flera arenor runt om i Ryssland. Det är lätt att förstå varför: deras collabs med länderna Sydkorea och Mexiko var båda givna hits efter ett drygt decennium av mer lågmälda, mindre kritikerrosade släpp.

Förväntningarna och campingdammet vibrerar därför i luften när vi ska se dem spela med England i kväll. Några hängivna fans har till och med kommit hit iförda samma kläder som det svenska laget, även om det är tydligt att många av Sverige-fansen är nya och har tillkommit under Rysslandsturnén (säg FEM län!). Efter förbandet Håkan HellströmValborg får kulthitten Du gamla du fria sedan inleda ett svenskt framträdande präglat av drabbande existentialism.

  • Vi har ju sett Sverige tidigare i andra konstellationer under den här sommaren, och kvällens lineup är definitivt inte deras bästa. Spelarna kommer visserligen ut på planen i matchande scenkläder, precis som under David Byrnes minst sagt underhållande konsert, men med alarmerande dålig gruppdynamik och spelglädje. Under en suggestivt monoton och uppenbart Godspeed You! Black Emperor-influerad första halvlek, med dåligt disponerade urladdningar, kan man åtminstone njuta av den kompromisslösa blåssektion som avbryter spelet i tid och otid. En annan höjdpunkt är de danska spoken word-partierna som vilar över matchen, och tillför ett välbehövligt dadaistiskt skimmer när Sveriges diskbänksrealism är som mest svårsmält.

    Speltiden känns överlag lite väl tilltagen i kväll – en timme hade gott och väl varit tillräckligt. Man bjuder inte heller på något extranummer efter de 94 minutrarna, och tur är väl det. Sveriges offensiv har mycket gemensamt med hur John Maus regelbundet slår sig själv i huvudet på fredagens Roskildespelning. Precis som då absorberar vi åskådare svärtan i spelandet. Mot slutet lyckas deras framträdande åtminstone åstadkomma det viktigaste – att det känns. Den solidariska skammen och ångesten är den värsta jag känt på festivalen sedan noisepopbandet Joanna Gruesome äntrade Pavilion-scenen 2015.

    Sebastian Larsson står för ett klimaktiskt solospel i slutminutrarna och blir mycket rimligt tillrättavisad av blåssektionen, som ett omen om vad som komma skall: tillsammans med resten av Sverige meddelar han att man avbryter Rysslandsturnén för ett kreativt uppehåll. Många på campingen verkar ta det med ro. I kväll syns de jubla och skjuta guldkonfetti när den sista blåsslingan ljuder – ytterligare ett tecken på Sveriges förmåga att röra upp lika starka som komplexa känslor.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 250 [filter] => raw ) )