Swans
Slakthuset, 25/11 – 2014

Spelningen inleds genom att Thor Harris, som spelar slagverk, står ensam på scenen och hamrar på sin gigantiska gong i flera minuter. En efter en följer sedan de andra bandmedlemmarna honom in på scenen och stämmer med sina instrument in i vad som visar sig vara en helt ny låt. Det känns verkligt skönt att Swans fortfarande skriver nytt material, dels för att de nya kompositionerna låter oerhört lovande, men också för att Swans just nu är bättre än vad de någonsin varit under hela sin karriär.

När bandet återaktiverades (”återförening” är lite att ta i då den enda konstanta medlemmen genom åren varit Michael Gira) var det nog väldigt få som väntade sig att de skulle komma tillbaka med samma kraft som förut, och ännu färre som trodde på Giras påstående att albumet The Seer skulle bli ”the culmination of every previous Swans album as well as any other music I’ve ever made, been involved in or imagined.” Men inte nog med att The Seer lyckades leva upp till Giras skrytsamma ord, bandet lyckades i år följa upp albumet med ännu mer tokhyllade To Be Kind. Och förutom att vara hajpade på coola musikbloggar så är de här albumen verkligen underbara. Eller, hemsökta, beroende på hur du ser det. Det är ju inte direkt som att Swans någonsin kommer att spelas på P3 eller så.

För min egen del så har The Seer blivit lite av en favorit i skivhyllan med sin skruvade konstrock och kompromisslösa, spretiga idérikedom. Den är verkligen allt som Swans någonsin varit, fast större och med mer ambition. Men egentligen så är nog To Be Kind minst lika bra, de två albumen har bara lite olika inriktningar: To Be Kind fokuserar på rytm, exstas och hypnotiska grooves medan The Seer är mer inriktad på katarsis och atmosfär.

Innan de la ner sina instrument på 90-talet så hade Swans musik redan influerat stora band som Godspeed You! Black Emperor, Nine Inch Nails, Earth, Ministry och Godflesh. Och visst, det är svårt att tänka sig att Swans släpp på den här sidan av millennieskiftet skulle vara lika banbrytande som den mer avant garde-orienterade musik de spelade under 80-talet, men ändå är deras musik idag mer fulländad och raffinerad än förr: mer existentiell och märkligt spirituell, och minst lika skräckinjagande. Det är som att bandet försöker bända upp en spricka i verkligheten för att öppna ett svart hål ut i intet, med ljud som medel.

Om inte annat så är det den höga volymen som kommer göra att de kanske lyckas med detta projekt: anledningen till att gruppen spelar på Slakthuset är för att ingen annan konsertlokal accepterade Swans krav på höga decibelnivåer. Det regnar på fullaste allvar ner sågspån och färgflagor från taket när bandet spelar i denna relativt lilla lokal ikväll. Ölflaskorna som folk har ställt längst fram på scenen hoppar omkring. När de spelade på Debaser Slussen för två år sedan så lossnade fasttejpade kablar från taket när basen mullrade på som bäst.

Fast Swans musik är såklart inte bara centrerad omkring någon slags gimmick-artad fascination vid osunda ljudnivåer. Utan musiken så vore volymen ingenting, det handlar ju också om hur de använder volymen. Som under Just a Little Boy där bandet går från att ligga och sväva över en smygande och lågmäld basgång till att plötsligt frigöra den mest kaotiska dissonans och excentriska ljudoffensiv jag hört på länge, alltmedan Gira med förställd röst ”sjunger”: ”I’m just a little boy! I’m just a little boy!”. Helt skruvat med andra ord, och genuint obehagligt på bästa tänkbara sätt.

Samtliga bandmedlemmars ögon är fixerade vid Gira som verkar styra allt som händer under spelningen. När han gör små vispande rörelser med händerna så intensifieras oljudet och kaoset runt honom, och lika snabbt lugnar sig stormen så fort han ger en antydning till det. Det sker ett väldigt organiskt och fritt samspel, men under strikt kontrollerade former. Muskulösa och barbröstade Thor Harris ser ut som en kentaur när han slår på alla sina märkliga slagverk (och spelar ibland på något slags hemmagjort instrument, två strängar på en pinne? Vem vet). Christopher Pravdicas frustar och ser helt vansinnig ut när han spelar sina mekaniska, stenhårda basgångar. Swans är, helt utan ljusshow eller projektioner, ett band som är väldigt intressant att betrakta.

Låtvalets fokus ligger på To Be Kind, även om låtarna har dragits ut, gjorts om, monterats ner och satts ihop med andra, helt nya låtar: det går verkligen att bevittna Swans utveckling i realtid, och det känns inte naivt att hoppas på att ytterligare ett album ser dagens ljus inom en relativt snar framtid. Den avslutande nya låten med arbetstiteln Black Hole Man blir konsertens höjdpunkt genom att blanda ut Swans vilda ljudbild med ett väldigt traditionellt 4/4-rockdriv: det blir som att åka med ett tåg som har hela existensens upplösning och totala förintelse som slutdestination. Precis som deras musik ofta berör ämnen som kaos, förgänglighet och pånyttfödelse så är Swans ett band som är under ständig förändring och ombyggnad.

Spelningens tillkortakommanden är få, Christoph Hahn verkar få något problem med sin lap steel guitar och det är en skam att vi inte får höra Oxygen. Annars finns inte mycket att anmärka på. För mig har Swans varit en viktig milstolpe i att upptäcka och uppskatta mer okonventionell populärmusik. Utan Swans skulle jag aldrig fått upp ögonen för till exempel Scott Walker eller Coil. De är ett av de där viktiga banden som har ändrat sättet jag hör musik på, så det gör mig så glad och på något sätt lite stolt att de fortsätter att växa och utveckla nya sätt att uttrycka sig på, trots att gruppen har över 30 år på nacken.