Swans
Stockholm, 9/3 – 2017

Någon lunkar fram och tillbaka mellan två punkter på golvet, armarna är vilda och ögonen stängda. Rörelsen är konstant, upprepande, som om personen fastnat i en loop. Vissa personer rör sig nästan aldrig, ofta blundar de, ibland stirrar ded fokuserat mot scen eller introspektivt uppåt, någonstans bortom lamporna. Någon torkar sina tårar. Andra kan knappt hejda sig från att låta varenda fiber av kroppen vibrera och skälva i takt med musiken – ena stunden skakar armarna och händerna frenetiskt över huvudet, andra stunden är samma person nästan nere på golvet innan hen skjuter sig själv upp igen för att fortsätta hypnotiseras av musiken. Det är få platser där det går att bevittna den sortens atmosfär, där folk en helt vanlig torsdagskväll bestämt sig för att inte bara se ett av världens bästa rockband spela live för sista gången i Sverige (i alla fall i denna uppsättning), utan för att också – i brist på bättre ord – tillåta sig själva att träda in i en ritual.

Det kanske är torftigt att prata om Swans i sådana termer, men samtidigt är det få ord som kan beskriva den transcendentala upplevelse av oväsen som bandet har skapat sedan sin återförening år 2010. Förra året, med släppet av The Glowing Man, avslutade de den fantastiska sex-timmars långa trilogi som påbörjades med The Seer. På scen i kväll bjuds det på låtar från alla tre album. Bland annat de två monstruösa verken Cloud of Unknowing och The Glowing Man, vilka tar upp en tredjedel av den nästan tre timmars långa spelningen.

Men vilka låtar som spelas eller ej är inte riktigt poängen i kväll. Det som gör Swans spelningar så unika är hur de lyckas kondensera tid och rum ner till en kontrollerad men kaotisk punkt – en halvtimme kan under Swans makt kännas som en evighet lika mycket som ett ögonblick. Det repetitiva elementet i Swans musik blir ännu mer medryckande när det upplevs live – det är nästan omöjligt att inte dras med i den svallvåg av ljud som pulserar från scen och man märker knappt själv när kroppen ofrivilligt kastas in i ett transliknande tillstånd.

Samtidigt är det lika fascinerande att bara stå och bevittna det rent musicerande. Basisten Christopher Pravdica slår på basen mer än att faktiskt spela på den och lyckas mirakulöst ändå hålla takten tillsammans med trummisen Phil Puleo, vars imponerande och konstant varierande spel skulle kunna vara en konsert för sig själv. Gitarristerna Norman Westberg och Christopher Hahn rör sig knappt, men är ändå otroligt närvarande när de ger upphov till ljud som låter mer som orkestrerad åska och skrik än just gitarrer. Den inhyrda orgelspelaren Paul Wallfisch kan knappt sitta still medan han hamrar ner på tangenterna medan ögonen är vilda och svetten rinner från pannan.

Bandmedlemmarnas fokus ligger i princip ständigt på Michael Gira, som på scen är lika mycket en dirigent som frontman. Han står ofta med ryggen vänd mot publiken när låtarna byggs upp. Det är subtilt, men efter några nickar emellan dem alla känner vi hur arrangemangets dynamik sakta men säkert växer starkare och starkare – med en handrörelse kan gitarren helt plötsligt intensifieras, med en annan lugnas orgeln ner som var på väg att bli för stark. Helt plötsligt kan ena gitarristen få en blick av Gira som skriker “Mer! Mer!” och andra gånger tycks Gira själv skrika ut i tomma intet. Under hela spelningen är han själv som i trans – armarna lever sitt egna liv och de obegripliga orden som han ropar tycks komma från någon demon som momentärt besatt honom.

Ett nyckelord för kvällen och kanske för Swans musik i helhet skulle kunna vara förväntan. Även om vi hört låtarna förr är det omöjligt att veta just när nästa stycke kommer att påbörjas då låten går från ett nästan ambient och vackert ljudlandskap till en domedagsorkester av oljud och kroppslig upplösning. Det är förväntan inför dessa radikala skiftningarna i musiken som gör Swans till en av de mest fascinerande musikupplevelserna. Att tillsammans med bandet tillåtas sjunka in i det repetitiva och helt förlora sig själv. Att glömma tid och rum, glömma var man är och vem man är och bara acceptera det som försiggår. Och i stunden då musiken helt plötsligt exploderar till något nytt är det nästan omöjligt att inte le, eller gråta, skratta, eller skaka på huvudet i ilska eller sorg eller glädje eller vad det är nu för känsla man har inom sig som bara måste komma till uttryck. Vissa rynkar på näsan om man kastar ut sig ord som spirituellt, själsligt eller ritualistiskt – men det går knappt att använda några andra ord. De gamla grekerna ska ha kallat det katarsis, under 2000-talet kallar vi det Swans.