På vilket sätt är materia kopplad till liv? Någonstans i glappet mellan icke-organisk och organisk vävnad kan ett medvetande uppstå, men relationen mellan vår kropp och vårt medvetande förblir ett mysterium. Kan livet fortsätta utan kroppen, eller är medvetandet oskiljaktigt kopplat till materians olika byggstenar? Det finns en orsak till kristendomens idé om kroppens återuppståndelse, den är sammankopplad med en misstanke om att evigt liv trots allt inte är möjligt utan vår organism, om att själen i slutändan är oskiljbar från köttet. Men om det är som vissa rön påstår, att all materia i kroppen byts ut flera gånger under en livstid, kan medvetandet i så fall överföras mellan olika kroppar? Är det en elektrisk process som skulle kunna fortsätta utanför kroppen?
Swans har inte mycket till övers för kroppen. Med vår kropp blir vi utsatta för våld, offer för våra egna begär, inordnade i hemska maktstrukturer och föremål för fruktansvärda upplevelser. Med en syndaflod av ljudvågor har bandet sedan återföreningen 2010 försökt exorsera medvetandet ut ur det materiella, försökt smälta bort det kroppsliga och riva upp ett hål i tidsrymden dit vårt rena medvetande kan fly ut till en orgasmisk närvaro av kaos och harmoni. Den här musikaliska gnosticismen påbörjades med My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky och avslutas nu med The Glowing Man. Alla element i musiken har med tiden blivit mer utdragna, mer svävande och abstrakta. Sången har mer och mer förvandlats till vokalljud och tungomål snarare än formulerade texter.
Frontpersonen Michael Gira har uttryckt sin ånger över att han i början av återföreningen inte var modig nog att låta klockspelet som inleder No Words/No Thoughts pågå i tio minuter. Sex år senare missar han inga chanser att ta ut liknande svängar: albumet öppnar med spektakulärt svårgreppade Cloud of Forgetting, som är ett 12 minuter långt intro till 25 minuter långa Cloud of Unknowing. Musikens struktur pendlar mellan taktfasta basgångar och totalt kaos, där Giras primitiva mässande och expressionistiska, ordlösa sång omsorgsfullt omges av sakrala körer, vrålande gitarrer och maniska trumfyllningar. Det är väldigt långt från att vara en ”låt” i någon traditionell benämning, och bandet skulle knappast kunnat inleda albumet på ett mer alienerande sätt. De redan frälsta lär däremot inte bli besvikna på inledningens otroliga detaljrikedom och djup: crescendot 15 minuter in i Cloud of Unknowing är makalöst, de ordlösa ropen tårframkallande.
Efter dessa uttömmande 38 minuter leds lyssnaren in i en ytterligare höjdpunkt, The World Looks Red/The World Looks Black, som återanvänder en text Gira skrev åt Sonic Youth för 33 år sen. Det är inte svårt att se hur texten passar in på The Glowing Man, med rader som ”The weight of my body/is too much to bear”. Musiken skulle kunna ackompanjera en conga-dans rakt in i ett svart hål, en känsla som förstärks av textraderna ”Follow the sleeper man/Follow the maker man/Follow the keeper man/Follow the leaver man”, alltmedan peppiga trumpetstötar läggs över den hotfulla basgången. Det är som att snedtrippa till Paul Simons You Can Call Me Al. På samma gång existentiell, catchy och rätt rolig så bjuder The World Looks Red/The World Looks Black på en liten klick sjuk humor som behövs för att ta sig igenom två timmar av Swans.
Parallellt med de eteriska utsvävningarna så kristalliserar sig en och annan traditionell sång på albumet, och den första som dyker upp är People Like Us som är en hyllning till det egna bandet. Att den nuvarande versionen av Swans lägger ner känns lite mindre hemskt när det visar sig att Giras låtskrivande utvecklats till en lyricism som är hans alldeles egna, mer än någonsin tidigare. Kanske kan vi hoppas på ett popalbum i någon form (begreppet ”pop” tages i detta sammanhang med en nypa salt), antingen med en ny line-up eller ett nytt band?
Frankie M är så briljant i sitt stora hav av gnistrande körer och svällande crescendon att den är helt definierande för bandet. Om du någon gång behöver sammanfatta hur Swans låter, vad de försöker kommunicera och varför de lyckas så väl är det bara att slå på den här låten, så länge du har 20 minuter att avvara då. Det rör sig inte om längd för längdens skull, spåret behöver sin tid för att åstadkomma sina mäktiga toppar och dalar.
Titelspåret är albumets längsta, med sina nästan 29 minuter. I början återbesöker bandet låten Bring the Sun från förra albumet To Be Kind, till den milda grad att gruppen med små variationer spelar exakt samma instrumentella passager nu som då. Efter ett tag tar låten en helt annan avfart, och musiken börjar dundra fram i en rockig 4/4-rytm med studsig bas och atonala gitarrer. Gira fortsätter att predika sin extatiska självutplåning medan han backas av ett fruktansvärt oväsen av körer, feedback och våldsamma pianon: med orden ”I am a growing, glowing man!/I am a nothing, no-thing man!” kulminerar musikstycket innan det långsamt monteras ner till absolut tystnad.
Det är svårt att inte känna en liten saknad efter Swans riviga, blödande intensitet, den de uppvisar live och med bravur översatte till studioinspelningar på To Be Kind. Kanske är det en fråga om preferens, men live-versionen av låten The Glowing Man som dök upp på fundraising-släppet The Gate är helt enkelt bättre än albumversionen. Visserligen har den inga vackra körer eller akustiska gitarrer, men drivet är mer upphetsande och extasen så mycket starkare. Swans är absolut bra på låta vackert och vara lyxigt polerade, men jag vill hellre att de ska ner i smutsen och väcka de döda till liv med sitt oväsen. Kanske skulle delar av albumet mått bättre av att vara lite mindre producerade.
Albumet är också Swans minst framåtsträvande sedan återföreningen: det är de tidigare skivorna som sparkat upp portarna till katedralerna där The Glowing Man odlar sina vidsträckta ljudlandskap. Därför lämnar den inte heller samma mäktiga intryck som exempelvis To Be Kind, trots att skivan inte är mindre välgjord. I likhet med till exempel Death Grips senaste släpp Bottomless Pit så skulle The Glowing Mans status som mästerverk vara ett faktum om bandet inte redan släppt The Seer, precis som Death Grips redan släppt The Money Store. Det är inte lika upphetsande att åka samma bergochdalbana andra gången.
The Glowing Man känns ändå som en viktig pusselbit i Swans diskografi. 2014 års To Be Kind var enligt Gira ofärdigt, som ett medvetet drag för att fånga musiken i dess mest vitala form, i mitten av skapandeprocessen. The Glowing Man känns tvärtom helt färdig. Den är inte lika rå eller glödande (ironiskt nog) som To Be Kind och The Seer, men mer avvägd och nyanserad. Den flyter bättre och är jämnare. När den avslutande och vackra Finally, Peace ebbar ut har bandet definitivt visat lyssnaren sin version av fred och harmoni: det är inte stillhet det rör sig om, utan kontrollerat kaos, en tämjd storm.
Kanske är kroppen inte Swans största antagonist, utan snarare intellektet. ”Oh what is a mind for/Just a knife in a lake/Just an arrow in space” som Gira sjunger innan han avslutar albumet med mantrat ”Your glorious mind…”. Precis som att ”I am a nothing man” är en total motsägelse mellan identitet och det icke-existerande så är intellektet för Swans ett tveeggat svärd, både underbart och oanvändbart. Hur mycket civilisation vi än bygger så kan vi inte lösa våra existentiella problem. Tack och lov är det därför vi har Swans. Vi gör klokt i att hålla deras album nära när till hands när rymden känns för stor eller när kroppen och sinnet känns otillräckliga.